a a betänkligt att genom nya stiftelser föreviga a in: stitution, hvilken icke finnes annorstädes än vid de svenska universiteten och som mer och mer börjat äfven af framstående universitetslärare ut dömas såsom ändamålsvidrig. Man säger, och enligt min tanke med full rätt, att det finnes en vida bättre utväg till att uppmuntra lofvande unga män än med adjunktsfullmakter på lifstid. Vid främmande universitet nämnes sådane personer till extraordinarie professorer, och personliga anslag tilldelas dem så länge de deraf göra sig förtjente. Hvarför skulle icke något sådant kunna ske äfven hos oss? 1 kanslerstonden har universitetets högste styresman ett medel att fylla tillfälliga behof, och der detta medel icke är tillräckligt kan ju ett rörligt anslag hos riksdagen begäras, till hvars beviljande jag gerna med min röst vill bidraga. De akademiska adju: kterna äro ingentipg annat än ett slags ordirarie expektansplatser, och enär man förkastat Celia sl.g3 CXtraordinarie-embeten i alla andra offentliga verk, vet jag icke hvarför man vid univertiteten icke blott skulle bibehålla de gamla utan äfven upprätta nya sådana. Olägenheterna af den akademiska adjunkturen känna vi alla. Såsom trappsteg till den högsta lärareverksamheten äro de goda nog, men blott för dem som icke på dessa trappsteg blifva qvarstående för lifvet. I sistnämnda fallet äro de ett officielt diplom på den håglösa medelmåtta, hvaraf vi hittills haft alldeles tillräckliga exempel Men jag fruktar att redan alltför länge ha missbrukat kammarens tålamod och jag vill derföre sluta. Jag har ansett för min skyldighet att efter måttet af mina krafter bidraga till utredningen af en fråga, som jag anser vara af vida allmännare syftning än det lilla dervid fästade penninganslaget skulle gifva anledning att vänta. Hvad jag här anfört, har icke varit förloradt, eftersom det uppkallat så mångaandra insigtsfolare än jag att begära ordet. Såsom frågan nu föreligger beklaar jag min oförmåga att dertill. kunna yrka biall. Hr von Möller, som fann det vågadt att uppträda efter den siste talaren, till hvilkens ord kammaren alltid så gerna lyssnar. Han ville emellertid, med förbigående af hvad föregående talare yttrat om orgsnisationen af adjunkturerna, medgifva att det var en stor brist att vid universitetet icke någon lärostol i de indo-persiska språken funnes, men ansåg att, då nu isländskan blifvit ett obligatoriskt läroämne för graden, så vore dock nödvändigt att man såge professionen i detta språk till godo. Det har blifvit yttradt, att 4 docenter funnes i detta ämna vid Upsala universitet, men af dessa hade 3 endera lemnat eller stodo i begrepp att lemna akademien; den fjerde, som med mesta framgång egnat sig åt detta studium, skulle troligen icke heller långe stanna qvar, i fall man icke beredde honom en fast plats. — Såsom bevis på det intresse, hvarmed isländskan omfattas af den studerande ungdomen, anförde tal, att på föreläspingarne i detta språk förlidet år hade varit 130 åhörare och sista terminen 70. Under denna tid hade förelästs öfver Vestgötalagen, och då ämnet ingår icke blott i studierna för graden, utan äfven för de juridiska examina, så kan man visserligen säga att detsamma är af vigt. Om de begärda lönerna icke skulle bifallas, så kan man icke hoppas, att någon numera skall egna sig åt studium af de fornnordiska språken jemte de forntyska, mesogötiska och anglo-sachsiska, emedan vid detta, liksom andra studier, ptsigten att ernå ex oberoende ställning är väl behöflig såsom sporre. Den kärlek, som tal. och alla andra inom denna kammare hyser för vårt herrliga språk, och kännedomen om att nationaliteten begränssö vida mera af språket än af torfvan trodde tal, skola föranleda bifall till utskottets förslag. Hr Berlin fann det beklagligt, att icke anslaet till en adjunktur, i medicinsk kemi, såsom i rämsta rummet nödvändig, blifvit föreslagen, och erinrade om att, medan professorn i fornoordiska språk blott behöfde förellsa, tentera och examinera, gå var det en skyldighet för professorn i mediciask kemi att, utom dessa göromål, äfven dagligen egna några timmar åt sina lärjungars raktiska handledning, så att den undervisning I hade att besörja ettdera måste blifva ofullständig ller ock öfvergå hyad man af en enda menniskas krafter kan begära. Om tal, nu icke invände något mot utskottets hemställan, så var det icke derföre att han ansåg det fornnordiska språket vara af niycket stor vigt för den allmänna bildningen, utan derföre att undervisningen i desamma skulle bidraga till bildande af lärare. Han hoppas dock att denna undervisning endast skulle sträcka sig till de uppfostrapde och icke till de uppfostrade, på det att vi icke måtte få ytterligare ett läroämne vid våra redan förut af sådana öfverlastade elementarläroverk. Hr Arrhenius delade åsigten om nödvändigheten af en adjunktur i medicinsk kemi, men ansåg att det ena skall man göra och det andra icke underlåta.. Fan hoppades derför att de adjunkturer, hvilka blifvit förordade såsom oundgängligt nödvändiga, måtte komma till stånd. Taaren räknade för ett godt tidens tecken, att de nordiska språken fått en professor, men ansåg det vara ar stor vigt att man bereder sig tillgång 3 skickliga professorer som kunna besätta de vid poiversitetet befintliga platserna, då deras puvarande innehafvare atgå. Tal ansåg ickeatt undervisnivgen i isländska borde ing bland läroämnena vid elementarläroverken. Det vore vid umversiteten som språkforskningen hade sin plats, och gärskildt hvad de indo-persiska språken beträffade, beklagade tal. att den förste talaren, som med så mycken frmgkDE egnat sig åt studiet af desamma, icke blifvit fastad vid universitetet. Då de öfriga språken hatva sina ad: juukturer, skulle det vara särdeles styfmoderligt bandladt mot de nordiska, om icke profössorn i dem äfven erkölle en sådan. Visserligen vorg gannt, att området för dessa språk icke kunde anses synnerlige) omfattande, men händelsen vore att derat studium 16..2 kunde med framgång bedrifvas utan att uppmärksa het eghades älg) åt andra ämnen, som tillhörde detta Område. Tal yrkade derför bifall till utskottets försins oaktadt han troddesi veta, att i den framställning, som blifvit gjord ti regeringen, adjunktsplatserna i fornnordiska språk icke blifvit eatta i främsta rummet, kg det således mäste fionas något särskildt skäl hvarför regeringen endast gjort framställning om dem. Hr Rydin. I den till K. M:t gjorda framställningen om förstärkta läroplatser, hade framhållits behofvet af adjunkturer såväl i medicinsk kemi som i mekanik, statistik och nordiska s rål. Bkör let, bvarför den kongl. propositionen blott omfattade de ifrågavarande adjunkturerna hade riksdaen icke att fästa sig vid, utan blott huruvida essa adjunkturer vore nödvändiga, Det vore sannt, att andra behof äfven funnes för språkstudierna, såsom de indo-persiska, slaviska, mMes0-gör tiska, gammaltyska och gnpglo-sachsiska, men tal. trodde, att de nordiska epråkens upptagande bland . läroämnena vid universitetet icke så litet bidragit. till höjande af intresset för de andra, och han hadel sig bekaut, att af de nuvarande docenterna i nordiska språk, 2:ne voro skickliga i komparatif språk: ! forskning och de andra inskränkte sig till vårt eget språk och dess idiomer. Hvad beträffade. att de nordiska språken innefattade en så trång krets, anmärkte tal., att han visste att det intressej. för dessa, som visat Big så starkt, att icke mindre än 130 personer besökt de föreläsningar som hål lits öfver desamma, äfven gållt studiet af modersmålet samt tillika af de öfriga moderna skandinaviska språken. Att studiet af svenska språket i skolorna blifvit så mycket förbätträdt, berodde pål. ägt större intregse som väckta för de nordiskal språkstudierna i allmänhet. Tal. anmärkte slutligen,. att frågan om adjunkturers lämpiighet ock bura-. vida dessa borde utbytas mot lärere latser af annat j. slag, Vore en orgsnisationsfråga vid universiteten. Han fromhöll dessutom, att de nordiska språken ; vore ett pe nytt ämne, ali de som arbetade meal, åetsamma. häde de största syårigketer att öfver; vinna och att 2:nå KE voro. nödvkodiga för strida anningarne och den INtte; kunna best kel a fö relining: atudinm hetingades. I: