skalie, om än icke försvinna, dock i väsent lig mån förringas, samt uppriktigheten våra önskningar att bibehålla ett fredligt oc vänskapligt förhållande till våra grannar oc andra nationer läggas i dagen, dereet de blefve lag, stt krig icke finge börjas utan at riksdagen dertill lemnat sitt bifall; och he monotionären på dessa grunder hemställt, at konstitotionsutskottet måtte till riksdagei intomma med sådana förslag till grundlags ändringar, att konungen icke berättigas för klara krig utan med riksdagens medgifvande, Att krig i allmänhet är ett ondt, som en dast af de mest tvingande omständighete kan rättfärdigas, och att, särskildt för d förenade rikena Sverige och Norge den poli tik är den önskvärdaste, som genom att be. främja en fredlig utveckling af deras andiige krafter och materiella tillgångar vill sätt: dem i stånd att intaga en stark och akta ställning inom det europeiska statssamfandet derom är utskottet med motionären fallt ense likasom svårligen mer än en tanke kän finnas derom, att deröst vårk grundlagar ianehöle något söm kändå gifva åfledning til eller ickg uppställde, nog kraftiga binder mot lande ed ör följ. a alett obe tänkt krig, det måste anses för en synnerligen vigtig och lagstirtaveh värdig uppgitatt söka, om möjligt, åstadkomma äpdring.i ett så brskaffadttörhållande. Medafeoende bärpa och på den hosmången inomivärtlandrådande föreställnipgep, att motionärsns förslag icnefstle. Sådana Tarauli dens bevarande, hvilka: nu-gätlande lagstiftningicke förmådde erbjuda, har utskottet, oaktadt redan den formella brist hos förslaget, stt detsamma icke tagit hänsyn till de emellan de förenade rikena bastägndo förhållanden, tordö lägga hinder i vägen för dess antagande, icke ansett deonw pinständighet utgöra anledging för otskottet ätt Hrdendroge sik den pröfningjemväl i sak, som motionens vigtiga ämne påkallar. Då motionären i sin framställniog synnerligen betonat, att anleduingena till irågavsrande grundlågestadgande varit behofvet af en stark konungamskt i förhållande till representationen, torde det ej vara öfverflödigt att anmärka, det eå sidan afsigt hos lagstiftaren hyarken kar härledas ur sakens nåtor eller-ur den ivotivering, hvermed deona del af grundiagei teledsagats. Faster framgår tydligen sf derng motivering, stt Iegstiftaren, när han tillade konungen rätt att represertera staten i förbåliande till främmande makter, och med dem ingå jemväl så. dana aftal, som i sina yttersta följder kunde öra till krig, endast låtiv sig ledas af den i samtliga monarkistt styrda stater, bura få deras författning i öfrigt må vata, numera antagna. g h att fe äkerhet och bögsta intfess skulel på . Gerest ledniogen af den utrikes politiken, med dess foråringar, af oj miodre ostörd och för offentligheten ej alitid egnad öfverläggning än enhet och shabbbet i bealot, skulle underksstas offentlig och tidsödarde, pröfning af en lagstiftande församling. Ar detnuså, att detta är grunden för konungens rätt att börja krig, så följer deraf, att den icke i rågon mån blifvit, på sätt nictionären förmenar, rubbad genom da förindrisgar i inbördes ställning till hvarandra konung och representation mä hafva undergätt sedan den tid regeringsformen etiftades.. 7 Något mera afseende förtjensr utan tvivel en annan förutsättning, från hvilken motionären utgår, nomligen den, att representationen, antagligen i sin egenskap af målsman för den idoga ceh strä ma kelfolkning, hvars väliärd är i så hög grad fästad vid ett fortsatt åtnjutande af.fredens välsignelser och som deremot i första hand drabbas af krigets uppoffringer.och olyckor, skulle vara mer betänksam. att bryta det fredliga förhållandettill sina grännar än en-mönark, som ickt står i gamma omedelbira beröring med samhällets alla klasser, och som i sakvad af ev derpå grundad lefvande kännedom om folkets verkliga önskningar och behof, eller kanske utan att vid dem fästa tillbörlig wigt, kuude vara benägen att låta krigsärana Hockelser eller dynsstiskå intressen utöfva ett obehörigt inflytande på sitt beslat i fråga om krig eller fred. Vore denna förutsättning obetingadt riktig, så sakna visserligenEicke de, som önska konungens maktöj att börja krig delad ihed riksdagen, ett vigtigt stöd för eiv mening. Men det torda vara särdeJes Veanskligt ätt på förhand uppställs en såÅan grondsats såsom ofelbar. — Åtminstone a tär man icke exempel derpå, att en folkrepre. entation, i det ögonblick Jå den viatiga frågan om krig eller fred förelegat till dess afgörande, X Jåtit under iotrycket äf en högt uppdrifven .tionalkärsla eiler hvarjehanda ata iöflytela V bänföra sig af föreställningar om en lätt VE3men framgång, hvilka hos en koastitotionel r ering, som känner tyngden af det sosvar hn går till mötes, måste vika för en sansad pröfning af de omständigheter, hvilka tala ej mindre mot än för en lycklig utgång af Xrigsföretagot. Vi hafva i detta afseenderen erfarenhet från åren 1741 och 1757, hvilkoa åtminstone för 10s8 borde innebära en varning att hysa alltför stort förtroende till ropreseniationens eller döss delegerndes förmåga att shotstå de lockelser, som kunna ligga i ett anfallskrig. Det är intet tvifvel derom, att, om de män, hvilka då suto på Sveriges tron, baft samma makt öfver krig och fred som nu tillkommer :Sveriges konung, så bade våra häfder icke haft att förtälja om tvenne krig, de mest oberättigade och minst ärorika Sverige naågonsin fört. När härtill kommer; att--de af motionären antydda dynastiska intressen, som understundom förledt monarker att för sjelfviska syften med förbiseende af folkens sanna väl kasta sina stater i vidtutseende krig, numera kunna i konstitotioceila länder anses tillhöra ett förflatet tidehvarf, så torde man icke sakna skäl att sätta i fråga, huruvida anledning finnes att antaga det någon större trygghet för fredens bevarande stode att vinna, derest afgörandet lades i representa stionens hand. : Men fjrasatt att så vore förhållandet, har atskottet vidare att tillse, om och i! vad m34 en grundlagsändriog i denna syftning