fs Velvet Penna IRERTEDÄDIOE VÖJARUBET BA Jande blott för anfallskrig. Men för en re I gering, som vill hafva krig, möter inga syn x nerliga svårigheter att bringa sakerna i de: n ställning, att bon får krig utan att behöfv: tf jvara den förets, som drager vapen mot si motståndare. 1809 års konstitutionsutskot eriprade i det ktetänkande som åtföljde re. 0 geringsformen, att det visserligen gåfves fler: g janfallssätt, än det enda, att med väpnac öka intränga på en annan stats område 1 De flesta krigs, fortfar utskottet, äro bör jade i kabivetten, innan de utbryta på fäl1 ten, och hvilken kan då afgörs, om den regent, som först, eller den, som sist låter sina trupper marechera, är den angripsnde, eller såsom begga i sina manifester bevisa, den tlsig försvarande? Hvilken kan afgöra, om den regent, som personligen förolämpar der I andre, eller denne, som med vapen hämnar !sig, är den verkliga fridsstöraren? uch om grandlagarne förbjuda en konung att I börja krig, hvad hindrar den krigslystne moI narken att förmå sina grannar till ett fre!sI brott? Genom öfnivgsläger, anställda nöra . deras gränser, genom tvetydiga underhandtlingar, öppnade i samma stund med deraz I fiender, genom misshandlånde af deras sändebad, genom ohöfvisk brefvexling, genom återsända ordnar, med få ord, geoom oräkneliga sätt att väcka misstankar och missnöjer, iskall han omsider viona sitt ändamål. Srveriges senaste bäfder lemna bäruppå de mest talande vedermälen,. Utskottet påminde vidare derom, att det olyckliga krig, hvari Sveriges då ryss afsatte konung störtat larjdet, etter de yttre formerna var för honom lett försvarskrig. Sådant utseende sökte man ock gifva det krig, som år 1788 begyntes tvärtemot föreskriften i 1772 års regerings form, att konungen ej fick göre krig utan rikets ständers ja och samtycke. Behöfves det väl mer för att ådsgalägaa, att det föreslagna grundlagsbudet som skulle tillkomma i afsigt att lägga band på en krigslysten konung, vore ytterligt vaniäktigt ait motsvara detta ändamål? Men man får vidare icke förbise, att fall gilvas, då ett anfallskrig icke kan undvikas, såvida som nemiigen ännu större olyckor derigenom kunna förekommaäs. Här gäller hvad ofvan blifvit antydt och af erfsrevheten från 1741 ärs Tisdag till fald ådagalagdt att ingen myndigbet är mindre egnad att med pöfig enhet, skyndsåmliet och tystlåtenhet bandlägga dylika frågor, än en månvgtalig församling. Men ofta lemnas i sådana fall icke. ens; det rädrum som fordras att sammankalla riksdagen och göra den bekant, med aila: de omständigheter, som inverka på frågans. bedömande. Man tänke sig.att en fiendtligt sinnad makt hastigtsam mandraser ea truppstyrka i närheten afvåra farvatten utan krigsförklariog och under omständigheter som visserligen göra det otvetvydigt, a:t Anfallet kommer att gälla oxe, men som dock änouv icke busnit sntsga den botande karskter, att en fiendtlig ätgärd från vår sida, vidtegen så rsgeriögen utan sikadagens hörands, kan, uoder förutsättving att försliggavds förslag blifvit uppböjdt till lag, betraktas annorlunda än såsom ett grundlag. rott. Man tönke sig vidare, att ett i tid gjordt angrepp mot fisnden vore det enda medel att med någon utsigt. till framgång atetsöra hans företag. Skall regeringen då-Jåta ett. rådavt tillfrke gå sigur händeräa; lerica fiender! i 26 att ostörd ssmia pa klater, och först då upptaga atriden, är ben, fullt rästad, fönoit ögonblicket lämps ligt stt lindstiga få våra koster? Eiler, i icka tilltrodde sig att sås d på spel, skulle a för atv sillspörja den, huru ida det kunse tulätas hence att mot fienden sikta. det slag, hvars Jandet väntade sin räddving, med fara att, sadan meåjgifvaudet blifvit i vederbörlig ordning utverkadt, tillfället att använda det vore för! alltid förspildt? För sin del kan utskottet ej fiuna avnat än att den regering svårligen kunde biifva föremäl för rättvist klander, sota under sådana förbållanden satte: grundagens bud åsido, men utskottet lemnar derför en sådan nödvändighet. Rättigheten att förklara krig förutsätter, lerest Gen ej skall nedsjavka till en tom formalitet, rättighet att ej mindre afsluta traklater och förband än ock öfvervaka hela ledegen af den utrikes politiken, enär förbandiogar sf hvarjehanda art med främmande nakter kuona föras så, att do i sina yttera följder leda till krig. Men att sålunda hän, bhorwida Jet kan vära med denooa laga! ga anseende försnligt ait blottställa den örlägga en gren af statsförvaltningan 1 riks-l. lagens hand torde iske kuans sättas i fråga, såvida det ens vore möjligt, då riksdagen endast en kortare del af året är samlad. Till de betänkligheter, som ur allmännare synpunkt kunna framatöllas mot motionärens förs ag, komma andra, af utskottet redan i sorthet antycds, hvilka härröra från det särskilda förhållande, hvari de förenade rikena tå till hvarandra iobördes. För närvarande har, såsom bekant är, uniooskonungen icke rättighet att till anfallskrig använda Norsog tröpper och roddflatta utan störtbingets ifall. Skulle nu svenska riksdagen ega en uotsvarande rättighot, så kunde möjligen inräffa, att begge reptesentationeraa 1 ett dyik: ärende fattade. motsattabeslut, ett förvållande som i en fråga at så ömtålig beskaffenhet och som vidrör de grundvalar, på hvilka unioven hvilar, lätt kunde leda il dess upplösning. Att redan under såternas puvaraude stöllniog betävkliga förrecklingar kucna uppstå, derest unionskonunsen och Norges storthiog stanuade i olika peslat, derpå hafva Sveriges rikes ständer ästat uppmärksamheten i sin den 2 April 1860 till K. M:t aflåtna skrifvelsö avgående ikenas ömsesidiga förbällanden. Rikets stänier hafva dervid antydt önskvärdheten af rågans lösning i motsatt riktsiog mot den sf motionären föreslagna, eller få att storinget skulle uppgifva sia trätt ätt ntöfva ekt inflyterd: på begynnendet at anfallsrig. FP öfverensstämmelso härmed är ock let förslag till ny föreningsakt mellan rizens ffattadt som föreligger till afgörande al re samlade riksiåzg och storthivg. At anega ett förslag, som står i direkt strid med let nyss nämnda, innan detta ens hunnit olifva föremål för slutlig pröfviog, synes utskottet af formella skäl möte väsentliga svåigheter. FYR aha FT KA