het, som är både anmärkningsvärd och glädjande. Hvarje post tillför oss varma och sakrika yttranf den i den stora frågan äfven från de aflägsnaste Tlandsorter, nu senast från Norriand och Dalarne. IFredsdebatten i franska nationalförsamlingen. (Slut fr. gårdagsbl.) Vacherot vill afgifva en förklaring i de republikanares namn, gom i likhet med honom tänka rösta för freden. Efter Metz kapitulation var det högst få, som trodde på möjligheten af ett motstånd. Jag var då, säger talaren, en af derf, söin trodde att:Frankrike ej gjort nög för sin ära. Jag var en af dem, söm trodde att den sista armen fanns i nationens sköte. En stor ansträngning har blif. vit gjord. Kunde den varit bättre organiserad? Jag vill ej diskutera denna fråga, ty den skulle söndra oss, och vi måste nä alla vara eniga. (Bifall.) Jag tror att vi skola rädda Frankrike genom freden; men jag skulle detta oaktadt rösta för en sista ansträngning om jag hoppades attnågonting. dermed kunde vinnas. Jag bar afgifvit enna förklaring på uppdrag af en betydande fraktion af det republikanska partiet, som skall rösta för freden, oaktadt hon anser att man ef ögör rätt att förfoga öfver en provins sotå öfver en egendom, och protesterar mot eröfringsrätten. Louis Blänc erkänner att i landet råder en allmån längtan efter slutet på krigets eländen, men endast genom en rättvis och billig fred. Men, utropar han, är det väl en sådan fred man föreslår 088? Må det blifva fullkomligt klart att om Frankrike duker under, desa olycka förtjenar alla ädla själars deltagande. Allt ifrån krigets början har Bismarck i sina cirkulärer påstått, att Frankrike vore angriparen, I sitt cirkwär af den 8 Juli sade han, att majoriteten af franska folket ville freden, och att kejsarens ministrar och regering, : för att få landet med sig, måst genom alla de organer hvsaröfver de förfogade samt genom kamrarne, hvars största del stod till hans dispositiod, söka intala det att Frankrike vat tjapt förorättadt. Konung Wilhelm aigaf i sitt trontal en lika lydande förklaring. Ville nationen kriget? Nej! Det var dess regesing som ville det. Beviset derpå finnes i allt som sagts och offentliggjorts af ministrarne, allt som understöddes genom folkomröstningen af den 8 Maj. Folkomröstningen var ett votum för freden. Men sade till bönderna att om de röstade ja, så röstade de för freden. Samma förklaring gjordes städernas invånare och bestämde ganska mångas röster. Nej, det är icke nationen, som velat kriget, utan regeringen, för att kröna den dynrastiska byggnaden och stärka den genom hvad vissa personer kalla äräbk blodsdop. (Bifallsrop.) Den xrepnbiikaneka pressen, hela den liberala pressen satte sig emot, kriget, och sjelf bosvör jag i artildar, öm jag skickale n min landsäykt, tida Jandemän att icke lemna sina barn åt cesarismens Minotaurus, ty såsom alla minotaurer. kan den endast lefva af de yngstes och starkastes blod. Prefekterna, hvilka man rådfrågade i afseende på stämningen I landet, förklarade också nästan allesånimåns att alla önskade fredens bibehållande, och, om man förklarat kriget, Så har detta skett endast till följd af en tillkonstlad agitation, som framkallats gerom de illslugaste tillställningar. : Sådant är resultatet. Nät ett ftört folk öfverlemnar gig i en endå menniskas våld, gör detta folk sig skyldigt till ett fel, för hvilket det rättvisligen bör lida sitt straff. Också hade vi, om Preussen efter Sedan och kejsardömets fall fordrat en billig skadeersättning, bort bevilja den. Meh allt från den stunden blefvo I vilktör ytterligs hårda, Preussen hadg således fattat ett fast och afgiordt beslut ätt bringa vanära öfver Frankrike och att förstöra detta land. Och Paris blef stäldt ansigte mot ansigte med hungern, Frankrike med invasionen, båda för hvarje dag allt fasansfullare. Och Frankrike och Paris blefvo sålunda behandlade af de tyska armåerna och af könupg Wilhelm, under det att han fogd hedertsbevisningar öfverhopade den brottslige upphofsmanpen Sj detta fruktansvärda krig — (Ihällande bravorop. Så aggressivt kriget än varit under kejsardömet, hade det hvad oss angår blifvit uteslutande defens sivt. Rättvisan hade bytt om läger: rättvisan var med det af fienden öfsersvåmmade Frankrike, (Bravo!) Segern bade olyckligtvis icke gått öftör på rättvisans sida. Med afscentis på de utomordentligt hårda vilkor, Som en barbarisk fiende föregkrifver Oss, vore det värdigt af derna församling att vädja till hela Europa, icke till de stora makternas Europa, utan till både de stora och små makternas Europa; och det är de små ktoterna, som i främsta rummet äro intresserade af att jorden icke lemnas ett rof för den starkarer rätt, Gud förbjude, att Frankrike skulle räkna ensamt på Europag hjelp! TFrankrike är ännu i stånd att uthärda en strid och i hvarje fall skulle, tillägger talaren, dess räddning vara icke alltför dyr, men mycket dyrt köpt, om priget vöre dess värdighet. Efter hvad Franktike lidit, efter hvad Paris utstått, som till och med är mer; än hvad det kejserliga Rom uthärdade under Alarik och Konstantinopel under Muhbamed II, skall icke historien med häpnad fråga hvad Kuropa gjorde? Har icke Preussens omåttlighet redan öfvergått alla gränser? Hvad väntsr man af det Preussen, som börjat med stölden af Schlesien och Polens delning? Ser icke Ryssland den tyska kejserliga örnen, som breder ut sina vibgar öfver Östersjön? Har Österrike glömt Sadowa? Förstår icke Italien, att Preussen redan bar begärelse efter Triest? Har icke Danmarks öde varnat Hollend, och vet icke England hvad det kan vänta af fongermanfsmen, som nu omsider lyfter masken och tager svärdet i han: den? Är det så länge sedan den europeiska jemnvigten åberopades som en nödvändighet för att sätta det belgiska området i säkerhet mot hvarje angrepp? Skulle icke Europa nu oroas och koalisera sig mot en germanisk Cecsar, liksom det förut oroats och koaliserat sig mot en fransk Csmar? Europa skulle åå svika sin pligt. Talaren uttalar sig till slut för ett partigängarkrig. General Changarnier försvarar freden ur synpunkten af militärisk nödvändighet. Buffet förklarar i sitt och sitt partis namn, att han skall afhålla sig ifrån att deltaga i omröstningen, och han motiverar närmare detta beslut. j ae (dep. Vosges) uppträder emot en dylik sigt. Thiers säger, att endast nödvändigheten tvungit honom att underkasta sig smärtan af att underteckna traktaten Han förstår Buffets och hans medbröders beslut att icke deltaga i omröstningen, men han besvär kammaren att ha olyckans mod och att bestämma sig för ett öppet och bestämdt votum. J. Brunet säger, att det för Frankrike finnes endast ett medel till räddning, och det är kriget. (Talrika afbrott göra det omöjligt att höra talaren. Rop på proposition!) NE Milliere begär, att man måtte till inkräktarens sillbakadrifvande använda de milliarder, eom man imnar gifva honom. Emmanuel Arago protesterar mot den afsigt, man velat tillägga tralktatens motståndare, att efersträfva en tom popularitet. Om de förkasta ;raktaten, så är det derför, att deras samvete bjuler dem att förkasta den. Keller protesterar, i sina elsassiska kollegers och I den franska hederns namn, energiskt mot traktaten och förklarar den på förband vara utan all kraft och verkan. Han vädjar till Gud, till efterverlden, till alla folk, till alla behjertade mäns svärd, som så snart möjligt skola sönderslita denna skymfliga traktat. a Thiers svarar, att man icke längre finge nöja sig med ord, utan 8e sannivgen i ansigtet. Men sanningen är den, att för ögonblicket Frankrike icke är i stånd att fortsätta kriget. Om man lyssnar till deras röst, som tilistyrka krigets fortsättande, skall man bringa landet till sin undergång. Diskussionen förklaras nu slutad. Langlois begagnar sin rättighet att svara på en ministers anförande och protesterar mot ett yttfr nr 6 bettl kr die OR IT EA RE et pa Ten me rr et Bo ht Ft DM FÖLJD ee RT AR AA RO 0 DM pe es tvwxm m4 DA i