kes intresse, i det sårade soldater förts öfver neutralt område. Såsom redan i trontalet blifvit anmärkt, har regeringen vinnlagt sig om att bringa de krigförande makterna i beröring med hvarandra. Talaren ville icke uppehålla sig vid de ansträngningar som gjorts för att bringa till stånd samtalen mellan grefve Bismarck och Jules Favre och mellan den förre och Thiers. Regeringen hade endast gjort sig till tolk för den allmänna humanitetskänslan, då hon uttalat sin allvarliga önskan, att man icke måtte skrida till den ytterliga åtgärden af ett bombardement mot en skön och praktfull stad. I betraktande af den stora stränghet som karakteriserat detta krig, torde man dock ha mindre att klaga öfver rörande denna sak än många andra. Vi vågade, fortfor talaren, understödja dessa planer till sammankallandet af en församling, fullt auktoriserad att representera franska nationen, hvilka först nu kommit till verkställighet. Vi vågade fästa uppmärksamheten på, huru litet godt det sannolikt skulle medföra att hopa abstrakta förklaringar om fredsvilkoren, hvilka sannolikt skulle mera vara till hinder. Min ädle vän, lord Granville, sökte, ehuru förgäfves, med den största ihärdighet genomdrifva, att Frankrike måtte blifva representeradt på Londona-konferensen. Dernäst sökte vi göra begripligt för Tysklands regering, att det ekulle vara till allmän fördel, om hon vore i tillfälle att göra bekanta de fredsvilkor hon ansåg sitt lands ära och trygghet fordra. Endast en åtgärd återstår, genom hvilken vi kanske påtagit oss en ansvarighet, som gör det nödvändigt för oss att begära parlamentets bekräftelse. Vi trodde oss gifva ett uttryck åt detta lands känsla och uppfylla en pligt, då vi i ett kritiskt ögonblick vid underrättelsen om att Paris till följd af fullkomlig brist på födoämnen var i fara för den yttersta hungersnöd erbjödo oss att ställa till de båda regeringarnes förfogande på deras gemensamma framställning alla de lifsmedel, som funnos i våra skeppsförråder. Det var icke vårt fel och som jag tror ingens, att viförst i går erhöllo något som liknade ett gemensamt svar på vårt. anbud, och då jag underrättar huset om denna omständighet, torde det icke kunna anses vitna ofördelaktigt om förvaltningens tillstånd att tre fartyg samma dag afgiogo med lifsmedel till Frankrike. Det bör tilläggas att det är vår pligt och önskan att fortfarande handla i samma anda. Det är omöjligt att icke hysa det djupaste intresse för de händelser, hvilka nu försiggå på kontinenten, och oberoende af de omnämnda åtgärderna, har regeringen omsorgsfullt förbehållit sig full handlingsfrihet. Hon har aldrig underskritvit den läran att ett krig mellan tvenne makter uteslutande angår de krigförande. Utan tvifvel angår det dem i första rummet, men verkningarne af ett sådant krig kunna icke begränsas, och en tid kan komma, då det behöfves ett uttalande af de neutrala makternas allmänna känsla i frågor af djup och praktisk vigt. Om ock ett sådant behof icke uppstår, kände sig talaren fullkomligt öfvertygad att en sådan meningsyttring af de neutrala, fri från hvarje misstanke om sjelfviska intressen och utan andra anspråk än det att vara ett lefvande uttryck at den civiliserade menskligbetens röst, skall utöfva ett välgörande ioflytande i fråga om en tillfredsställande uppgörelse mellan de stridande makterna.