avuvu UUAA MASSA tr vägde dessa, ehuru äfven de sistnämnda icke voro utan vigt. De omtalade speciella fa-5 rorna för England gjorde intet synnerligt infi tryck på honom; men deremot erfor han ett)8 djupt intryck af den sorgliga och osäkra karakteren af de framtidsutsigter, som nu teddel2 sig för Europa. Sinnena hade nu till en vissj? grad blifvit lugnade genom vapenstilleståndet. ä Man borde hoppas dess förlängande; manY borde hoppas att underhandlingarne skulle? leda till en varaktig fred. Men det skulle I vara förhastadt att öfverlemna sig åt alltför b sangviniska förväntningar. Med framtiden v för ögonen, var det utan tvifvel nödvändigt LE att betänka Englands närvarande ställning i 12 förhållande till Europa i dess helhet. För min del, sade han, kan jag, då jag för ettk ögonblick i tanken skiljer vårt lands ställning 5 från Europas, icke undgå att känna, det vilP ha anledning att vara tacksamma för lane dets ställning och tacksamma för den enig-? het hos folket, om hvilken den föregåendelY talaren denna afton erinrat och åt hvilken! han i många hänseenden gifvit ett så kraf-Å tigt och vackert vitsord. Men den ärade tati laren är säkert ense med mig derom, att på 2 samma gång det är ett misstag att ständigt 5 äflas att visa, det vi äro i fara och att denY ene eller andre har något ondt i sinnet mot? oss, det å andra sidan äfven skulle vara ett!P groft misstag att vilja uppställa noninterven5 tionsläran såsom en sträng formel. (Hör) k Jag talar nu för mig sjelf, ty jag vill icke jn binda någon annan vid den känsla jag sjelf i2 hyser af detta lands makts säkerhet och obe b roende — hvad som än må hända. Men jag a erkänner och är den förste att yrka, att? huru stor denna trygghet, makt och oberot SVEESVNg PT er ende än må vara, vi icke ha någon rätt att k innesluta oss i en absolut och sjelfvisk isoJering. (Bifall.) Vi ha en historia; vi ha traditioner; vi ha en lefvande, ständig, oafbruten vexelverkan och beröring med alla folk i Europa. Vi skulle vara ovärdiga våra gamla minnen, ovärdiga våra framtidsförhopp: ningar, ovärdiga vår närvarande storbet, om vi misskände de förbindelser, som ha sin grund i dessa förhållanden till andra, hvilka äro mera utsatta för lidanden än vi sjelfva. Sympati och medkänsla i Europa med deraf följande pligter kunna aldrig glömmas i detta ä b a Gc k f d k a i e IE n land, och jag erkänner fullkomligt, att utöfniogen af dessa pligter icke kan lemnas urb sigte i fråga om vår krigsmakt och verksam-3 heten at våra rustningar, på samma gång jag vågar tro, att vi icke behötva känna oss träfI! fade af den ärade talarens beskylloingar ilf detta hänseende. På samma gång jag med-k gitver detta, känner jag äfven att i detta land vår förnämsta önskan är att år från år få se de moraliska krafterna vinna allt större öfvervigt öfver de materiella. Kanske hala många af oss i vår tid varit alltför sangviniska i detta hänseende. I denna stund torde deremot några af oss vara alltför mieströstande. Men jag vågar påstå, att det nu ingångna året sannolikt skall afgöra och betrygga mycket, som nu är osäkert och problematiskt i fråga om hvad Europa i fram-l, tiden har att hoppas och hvad det har attl, frukta af de moraliska och materiella krafternas relativa styrka. När vi tala om moraliska och materiella krafter mena vi icke blott tvenne olika uttryckssätt. När vi tala om materiella krafter mena vi våldets öfvervigt, och med de moraliska krafterna rättens, som är ett skydd för alla folk. Talaren hoppades, att man aldrig skuilel: låta förleda sig till det misstaget, att tro sig: törbättra sin ställning till Europa genom att uppställa teorier om isbillade intressen, som: man icke eger eller som, om man eger dem, icke äro utsatta för fara. Han vilie här taga l: sig friheten att kritieera de af den föregående ! talaren åberopade exemplen af andra stater, hvilka skulle ha gått under icke genom sinl. egen skuld utan emedan andra stater afanj dades dem deras lycka och välstånd. Denj: ärade talaren hade varit den förste som varit djerf nog att i detta hänseende åbeI. ropa Venezia och ligan i: Cambrai. Om Venezias sak vid ifrågavarande tillfälle var rättvis, kunde det dock säkerligen icke frisäga sig från en våldsam och inkräktande politik. Ligan i Cambrai uppstod och försvann. Venezia öfverlefde henne och zan derför icke åberopas till stöd för den åsigt, som Gen föregående talaren lånat från Jord Russell, nen som i talarens tanke saknade historisk ennd. För min del, sade han, är jag öfvertygad, att en. riktig, sansad och praktisk uppfattning af vår nationella säkerhet i föreniog med de ansvarsfulla förberedelser vi böra göra för verksamhetenaf vårt militäriska system är den bästa politiken både för oss sjeliva och andra, och att vi genom att undvika alla fantastiska teorier säkrast skola fullgöra vår pligt både mot oss sjelfva och andra. För närvarande ville — han icke inlåta sig på irågan om de militäriska förberedelserna, emedan huset inom åtta dagar skulle känna styrelsens afsigter i detta hänseende och det var omöjligt att nu på ett tillfredsställande sätt diskutera saken. Dock borde han kanske erinra om, att regeringen, på samma gång hon afbållit sig från allt, som kunde ha skenet af närgångeninblandning, och allt, som kunde minska de rättmätiga anspråk hon egde på de båda krigförande makternas välvilja, i handling inlöst sitt löfte att ständigt och omsorgsfollt öfvervaka både politikens och kriget h rös alla wexlingar och ri relser. Vi började, sade han, med att försöka förmå prinsen a f Hohenzollern att återtaga sin kandidatur, och i detta bemödande, hvari vi understöddes af andra makter, voro vi lyckuga. Vi vågade då ogilla den uppfordran Frankrike ställde till konungen af Preussen, att han skulle ikläda sig en förbindelse för fremtiden, och häruti var det vårt öde att missiyckas. Vi vädjade då till 1856 års fördrag och försökte under praktisk form uppställa den visa läran, att staternas tvister böra hänskjutar till en kompetent skiljedomstol. Men vi kunde icke göra oss hörda. Sedan kriget utbrutit hade som oftast fråpor uppstått, hvilka tagit regersl2enå mellankomst i anspråk. Det första vav, andet till henne gjordes från Tysklands sida ifrag om de sårades t:ansporterande öfver Luxembourgs område. Naturligtvis kunde hon icke göra någonting för att otillbörligt utsträcka de neutralag rättigheter eller minska deras Här var fråga om ett vädskyldigheter. saude sill humaniteten, och regeringen gjorde