öfveröstes det af bomberna, som dödade qvinnorna och barnen. Sedan mer än sex veckor voro de ytterst små rationer eländigt bröd som man utdelade åt hvarje person knappast tillräckliga att hindra dem att dö. Och då, at den obevekligaste nödvändighet, den stora staden såiunda besegrad ger efter, för att ej döma två millioner medborgare till den förfärligaste katastrof, då hon, begagnande sin sista återstod af kraft, underhandlar med fienden i stället för att gifva sig på nåd och onåd, beskyller man uti landet nationalförsvarsregeringen för brottsligt lättsinne; man anklagar och fördömer henne. Må Frankrike sitta till doms öiver oss, örver oss och dem som i gar öiverhopade oss med sina bevis på vänskap och aktning, men i dag skymfa oss. Vi skulle ej bekymra 0ss om deras anfall, om pligten ej tvange oss att till sista ögonblicket med fast hand hålla det roder, som Paris folk midt under stormen anförtrott oss. Denna pligt skola vi uppfylla. Då vi i slutet af Januari beslöto oss till att försöka underhandlingar var det redan mycket sent. Vi hade eudast mjöl qvar för tio dagar, och vi visste att landets förbärjniog gjorde proviarteringen mycket osäker. De som i dag resa sig emot 035 skola aldrig känna den ångest som gripit oss. Men man måste dölja den, visa fienden en beslutsam min och synas beredd till kamp och försedd med lifsmedel. Hvad vi ville var följande: Framför allt ej usurpera någoa rätt. , Frankrike allena tillkommer det att förfoga öfver sitt öde. Vi ville bevara dess rätt. Det behöfdes långa strider för att ernå erkännandet af dess suveränitet. Det var den vigtigaste punkten i värt fördrag. Vi bevarade åt npationalgardet dess frihet och vapen. Om vi, oaktadt våra bemödanden, ej kande undandraga armen och mobilgardet de stränga krigslagarne, räddade vi dem åtminstone uadan fångenskapen i Tyskland och internaerandet i ett läger under preussiska gevär. Mean tförevitar oss att vi aldrig rådfört oss med delegationen i Bordeanx. Men man glömmer att vi voro ianeslutna i en Jerakrets, som vi ej kunde genombryta, Man glömmer äfven att hvarenda dag gjorde den förfärligaste hangerkatastrof allt sanuolikare, och dock stredo vi i tio dagar om hvarenda fotsbredd mark, medan Parishefolkningen ej kände eller kunde få känna sitt verkliga läge, och lifvade af ett ädelt nit, ifrigt begärde att få strida. Vi ha sålunda gifvit vika för en olycklig nödvändighet. Vi ha ingått ett stillestånd för inkallandet af nationaiförsamlingen, sedan de armeer som kunde komma oss till bjelp blifvit kastade långt ifrån oss. En enda höll ännu stånd, vi trodde det åtminstone. Preussen fordrade Belforts uppgifvande. Vi vägrade det, och för att skydda platsen förbehöllo vi för några dagar dess undsättningsarmå frihet i sina rörelser. Hvad vi ej visste var att det var för sent. Af de tyska armeerna delad i två hälfter, kunde Bourbaki, O:ktadt sitt mod, ej göra dem motstånd, och efter den handling af ädel förtviflan, hvaråt han öfverlemnade sig, blef hans arme tvungen att öfvergå gränsen. Konventionen af dena 28 Januari bar således ej satt något intresse på spel och Paris allena blef uppoffradt. Det kuootar ej. Det bringar sin hedersbevissing åt dem som på långt afstånd ifrån det kämpat för att komma det till hjolp. Det anklagar till och med icke den, som nu är så orättvis och förvägen, hr krigsministern, som hindrade general Chanzy, då han ville marschera till Paris undsättning och befalde honom att draga sig tillbaka bakom Mayenne. Nej, allt var froktlöst, och vi måste duka under. Men vår heder är oskadd, och vi skola ej tåla att man rör dervid. Vi ha uppmanst Frankrike att fritt välja ena församling, som i denna yttersta kris mkball acfon ocm milla 4illlönns TAR af AN