STOCKHOLM den 14 Jan. De heta strider, som i tisdags, onsdags och torsdags utkämpats utanför Le Mans, hal slutat dermed att general Chanzy i förgår eftermiddag måst utrymma denna vigtigal punkt. Han hade, som man erinrar sig, att göra front ej blott mot andra armen under prins Fredrik Carl, utan äfven mot den från nordost kommande storhertigen af Mecklenburg, och sedan den senare med 9:e och 13:e kårerna lyckats forcera Y Huisne-linien, var fransmännens ställning i Le Mans ej längre hållbar. De hotades med en öfverflygling och afskärning från förbindelsen med vestern. De i telegrammerna omnämnda S:t Corneille och Savigne-IEveque, öfver hvilka storhertigen stält sin marsch, ligga nemligen nordost om staden. I det telegram, hvari han underrättar regeringen om sitt aftåg, säger Chanzy sig ämna besätta en ny linie för att bakom densamma reorganisera sin af fen dagars nästan oupphörliga strider utmattade Å arme samt återupptaga operationerna. Denna nya linie, hvarom han talar, är förmodligen Mayenre, en annan biflod till Loire, omkring 7 svenska mil vester om Le Mans. Telegrafen talade redan för några dagar sedan om ett stormigt möte, som den 29 Dec. skulle egt ram mellan regeringen och Paris märer. Man erinrar sig att det var denna samma dag-som Mont Avron besattes af tyskarne, sedan det föregående natt blifvit af fransmännen utrymdt. Denna utrymning hade väckt en stor förstämning bland allmänheten, och häraf hade regeringens gamla motståndare slugt begagnat sig för att resa en storm emot henne och särskilt mot Trochu. Man beskylde honom ej blott i samtal man och man emellan, utan ätven offent: ligt i tidningarne för lojhet och slapphet uti ledandet af försvaret, somliga till och med öppet för förräderi. Under denna stämning sammanträdde märerna och deras adjointer kl. 4 eftermiddagen i inrikesministören, under Jules Favres presidium. Delescluze, den bekante utgifvaren af Reveil, sedan den 1 Nov. mär i 8:e arrondissementet, öppnade elden, i det han uppläste en dundrande anklagelseskrift mot Trochu och hans kolleger. Vacherot, den utmärkte tänkaren och förfettaren, liksom Henri Martin, beklädande en märbefattning, vederlade punkt för punkt Delescluzes tal, hvars anklagelser af Clemenceau, en af Delescluzes vänner, återupptogos. Mären i det andra arrondissementet tog nu till ordet för att förfäkta de municipala myndigheternas rätt att på ett mera direkt sätt än hittills deltaga i Paris försvar. Dessutom begärde han af regeringen en större stränghet gentemot de militärcheferisom läto antipatriotiska tänkesätt framskymta. Då han tystnade reste sig Jules Favre. I ett längre tal genomgick han belägringens historia ifrån början, hänvisade på det värnlösa tillstånd hvari regeringen funnit Paris, och ådagalade med obestridliga fakta, att ett oerhördt arbete blifvit utfördt. Han medgaf att Trochu ej alltid varit fri från klander, att han mången gång visat sig tvekande, men han hade alltid hyst en fast förtröstan till den goda sakens seger, han ville republikens triumf och upprätthållande, och han, Favre, vore öfvertygad, att han skulle upprätthålla henne och bereda henne seger. Deleseluze fick nu åter ordet för att vederlägga Favre, och återigen var det Vacherot som svarade honom. Debatten mellan dessa båda gamla republikanare blef tilljsluts så häftig, att Favre midt under en allmän interpellationsstorm måste upplösa mötet. Trochu, hvars stora egenskaper under dessa pröfvande månader visat sig ej minst i den förening af fasthet och moderation han iakttagit gent emot sina motståndare, har för att gå den allmänna opinionen till mötes ställt vid sin sida ett krigsråd af fyra ministrar och fyra generaler. De skola dock endast ega en rådgifvande stämma. Med denna förstärkning och med opinionen ånyo bakom sig har han kunnat uppträda bestämdare mot uppviglarne och mot klabbarne. Delescluze har, som vi genom telegrafen erfarit, tagit afsked, och de gamla orostiftarne Flourens och Bianqui äro stälda för krigsrätt. Äfven till landsorten ha dessa försök att kasta misstankar öfver Trochu sträckt sig, och det är med ledsnad man ser en tidning med sådana föregåenden som Sidcle göra sig till språkrör för de mest orimliga beskyllninar. Han har, heter det, vid belägringenos örjan inneslutit landets alla stridskrafter i Paris, han har försummat att skicka en enda man till landsorten som förstod att militäriskt, politiskt och administrativt organisera Jandet, han har uraktlåtit att förvandla Paris omgifningar till en ödemark; i stället för att marschera undsättningsarmåerna till mötes har han den 30 Nov. och 2 Dec. endast gjort platoniska utfall, och för att sätta kronan på verket, har han slutligen den 21 Dec. gjort ett utfall som man kan kalla ett utfall å la Bazaine.. Det grundlösa och absurda i dessa beskyllningar, som finna sin spets i en gemenhet, ekall ej undgå någon, Times redogör för ett talrikt besökt möte, som nyligen hållits i London i Beaumont Institution för att uttala en opinion öfver den engelska regeriogens handlingssätt under den nuvarande krisen på fastlandet och för att förmå henne till en intervention mellan de båda krigförande makterna. Ordförandeplatsen innehades af hr Cohn, en i närheten bosatt tysk. Den stora salen