män sådana som hrr Jules Favre, (rambetta,s: Ernest Picard och andra af deras kolleger:!t det är genom debatten, genom publiciteten ijk de politiska församlingarna, på advokatbänken, inom pressen som de visat hvad de duga till och lagt i dagen de egenskaper och vilkor som fordras för framgång i det parlamentariska statsskicket. När det blir återupprättadt i sin sanning och fulla kraft, skola de visserligen, jag medger det, få ett mödosammare arbete: de skola bli mera bekämpade, deras makt mera bestridd, de skola vara utsatta för större äfventyr än i deras nuvarande ställning; men hvad landet behöfver, hvad landet väntar af dem är just att de tvingas iakttaga allt det förutseende och goda förhållande, att de genomgå alla de pröfningar, att de löpa alla de risker som utgöra det fria styrelsesättets karakter och förtjenst. De äro vuxna detta stora styrelsesätt; de äro Frankrike skyldiga att så snart som möjligt återskänka det detsamma och sjelfva bära dess börda, att det må kunna skörda dess frukter. Jag kommer nu till den egentliga frågan, till den som ligger på botten af tänkesätten öfverallt der en viss obenägenhet för valen och inkallandet af en nationalförsamling ger sig tillkänna. Ropubliken är nu vårt statsskick. Våra förnämsta offentliga män äro till största delen republikaner, ej från i dag, utan från i går, ej för tillfället, men af grundsats. Det finns många slags republikaner; jag urskiljer deraf te: de tänkande och politiska republikanarna, som antaga vårt nuvarande samhälle sådant det är och ej vilja förändra dess styrelsesätts seger och form; de fanatiska, 2 1792 års maximer och passioner genomträngda repoblikanarna; de drömmande republikanarna, som ej blott ettersträfva den republikanska styrelseformen, utan äfven sociala förändringar som förutsätta en annan menniskonatur och ett annat menskligt samhälle än dem Gud skapat och de som i sjelfva verket finnas. Jag har för närvarande ingenting att säga hvarken åt de republikanska fanatikerna af 1792, eller åt de republikanare som drömma om en social revolutionär framtid; det är till de tänkande och politiska republikanarna, till dem endast jag vänder mig, det är med dem endast jag debatterar frågan om valet och inkallandet af en nationalförsamling. Hvarföre äro de i djupet af sin själ och i det ögonblick då man ånyo skail försöka republiken så föga angelägna om en sådan församling? Eroedan de frukta, att hon icke skall blitva republikansk, åtminstone icke nog mycket för att uppriktigt arbeta på republi-. kens grundläggande. De frukta att få en. väsentligen konservativ församling, mera upp. tagen af det inre lugnet än begifven på 0-1 ciala nyheter och böjd att misstro republikens utsigter till framgång såväl som hennes . förtjenster och att alltid bakom de sansadel och ordningsälskande republikanerna se de fanatiska republikanerna af år 1792, och de socialistiska republikanerna, dessa vida mera . farliga än nyttiga bundsförvandter, hvilka äro föremål för en mycket naturlig oro från det verkliga och hederliga Frankrikes sida. De sansade republikanerna i våra dagar bedraga sig icke, då de oroa sig öfver den föga republikanska stämningen hos en stor del af Frankrike. Hvilka revolutioner ett! land än må göra eller undergå, atskaffar det icke hela sin ofta stormiga och bedröfliga men långa och ärorika forntid. Republiken har dessutom de båda gånger hon förut uppträdt ibland oss icke Tyckets nog väl eiler räckt nog länge för att hennes återvändande l. skulle kunna ingifva oss stor tilltörsigt eller. stora förhoppningar. Men hennes nuvarandej anhängare bedraga sig likväl i fråga om den sanna betydelsen af nationens stämning mot dea republikanska styrelseformen och i frågaj om de faror som hota denna styrelsefi hj BR Fra HH OM Oct MM TT KJ FR OK ba VR br RR ad RR fr RR DD) ANAR RR cs hm ee orm från landets egen eller dess representanters! sida. Först och främst blifva en bestående styrelse, såvida hon icke omstörtar sig sjelf, hvilket i våra dagar är det venligaste fallet, aldrig störtad annat än af sina fiender och sina förklarade medtäflare. Jag vill töretaga en mönstring af republikens nuvarande medtäflare. Jag ser ingen som för henne är fruktansvärd. Legitimisterne ha två betydande och akt niogsbjudande krafter: sjolfva deras princip och deras trohet mot deras princip; men dessa äro nu endast oppositionsoch motståndskrafter, icke krafter för handliog. Legitimisterne kunna skada en befintlig regering; de kunna ej sjelfve grundlägga en egen regering: konspirationernas och upploppens tid är förbi j för dem; de kunna hädanefter ingenting annat göra än sälla sig till det nationelia tän-! kesättet och den nationella rörelsen, vare sig att frågan gäller landets inre eller yttre angelägenheter. Monarkiske och konservative, ha de på samma gång blifvit nödsakads atti bli liderale och patrioter, d. v. s. att taga! sin plats och sin andel i det nya Frankrizes sak, en ny regerings grundläggande, ty de äro ordviogens naturliga bundsförvandier i friheten. Ledd af en underbar instinkt, har rt. ex. Berryer excellorat i konsten att sålunda tjena sitt parti och att hålla det vid makt genom att gifva det en ny skepnad. På samma sätt tjena nu också Charette och Chatelinean republiken genom att bibehålla den uniform, i hvilken de tjenat påfvedömet. Jag lyckönskar mig häröfver för deras egen och för vår skull. Sjelfva huset Bourbon skulle genom att i sin helhet ha förenat sig under den nationella fanan, ha kunnat intaga en vyare och starkare ställning och föryngra sig i stället för att stympa sig. Det har ej förstått att göra det. Grefve de Chambord törblir med värdighet en monarkisk pretendent, men en isolerad och kraftiös pretendont. som sitter och väntar utan att göra något och utan att kunsa koppas synzerligea mycket. Prinsarne af huset Orleans äro prinsar, men icke pretendenter. De ha förklarat och bevisat det genom sitt uppförande, jag behötver blott påminna derom. De ha sjelfve förklarat och bevisat det under och efter år 1848, Hvarken i sjelfva ögonblicket för deras fall eller nader republiken, eiler uzder det andra kejsardömet ha de framträdt inför Frankrike såsom tronarfvingar. Jag bedömer ej, jag diskuterar ej deras ställning, jag blott påminner. Alltid färsige att tjena Frankrike, göra de ej anspråk på någon rättighet att regera. De ha gjorti ännu mer: de ha begärt tillåtelse af republi-) ken att få tjena henne, och som de framför allt äro män af heder, skulle de, i fail re