— Men gören eder icke några illusioner. I sakernas närvarande tillstånd kunnen I icke allena utföra edert verk. Detnuvarande kriget har icke för oss och kan icke hafva något annat mål än freden, och jag tror att I veten, såväl som någon, att vårt land såvidt dess ära medgitver önskar freden. Men fienden måste för att kunna underhandla om fred och denentrala makterna för att dervid kunna understödja oss ha att göra med en fullständigt ordnad och erkänd styrelse, som har någon allvarsam nutsigt till varaktighet och på hvilken man kan räkna i fråga om fördrsgens verkställande. I hafven icke denna styrka eller denna utsigt. I ären en ofullständig och provisorisk makt. I hafven till och med genom Paris cernering blifvit nödsakade att dela eder styrelse i tvenne delar, den eva för Paris och den andra för provinserna, och dessa båda delar af styrelsen, i materielt hänseende så skilda från hvarandra ha icke alltid, hvilket godt förhållande än må råda mellan personerna, samma politiska fysionomi. Inom Parisregeringen herrskar ordningens ande; i provinsernas regering visar sig stundom någon svaghet och nägon koncession åt oordningen. Jag vill icke erinra om någon ledsam händelse, någon bedröflig söndring mellan fransmän; jag vill endast anföra ett faktam som icke har denna karakter. Jag läste nyligen i tidningarne, att hr de Charette begärt Gambettas auktorisation att för den frikår han förenat med vår armö6 bibehålla den uniform, under hvilken han kämpat för katolska kyrkan, och att Gambetta svarat honom: Ni har förvärfvat allt för mycken ära under denna uniform för att icke ha rättighet att bibehålla den. Jag ärar hr de Charettes begäran och hr Gambettas svar, men har hr Gambetta tänkt på det förtroliga förhållande, hvari han trädt till Garibaldi? Jag veticke hvad Garibaldi gjort eller kan göra för Frankrike, men hr Gambetta har för mycket förstånd för att icke inse, att det finnes en viss grad af motsägelse i orden som en regering icke kan tillåta sig utan att uppväcka en smärtsam öfverraskning, som nedsätter och försvagar henne. Man kan lika litet förbise, att just till följd af styrelsens delning på Paris och Tours, det finnes en, två eller tre personer, general Trochu, Jales Favre, Gambetta och några andra; som utan föregående diskussion, utan plebicitet, nästan isoleradt och i kraft af sin personliga åsigt och vilja afgöra de allvarsammaste frågor, fatta de vigtigaste beslati frå1 gor, som röra krig eller fred, uppbåd i massa l! och nationallån. Hvad är detta om icke ens annan form af den personliga styrelsen utan ; Å 1 q l Mm M BM mi met AM d FM dv MR OA SS Br Ft Br OL OS a Bu Oo e Ft ta ne Am mt Rh Åh och RR DD MAR köt PE kd ED I bt RR BS en ständigt diskuterad ansvarighet, utan på förhand gifven garanti för landet? Påtagligt är, att endast en af hela landet fritt vald nationalförsamling kan göra slut på detta så ofullständiga, oregelbundna och osäkra tillstånd. En sådan församling allena kan genom sina diskussioner och sina beslut förverkliga de styrandes ansvarighet på sam! ma gång hon skyddar dem och gitver regel: ringen den enhet, det stöd oeh den öfverallt : erkägda auktoritet hon behöfver. Hon be-l! höfver den utom och inom landet, i krig och : ifred. Hvad man nu önskar och fordrar af republiken likasore förut af den konstitationella mosarkien är landets styrelse af landet sjeift. Men länder underhandla äfven med hvarandra. Då fordras det, att deisina ömsesidiga förhällanden och transaktioner verkligen stå ansigte mot ansigte och att deras reoresentanter på båda sidor tala och handla med samma grad af auktoritet. I vår vuvarande ställning måste en sak ioträffa af två: antingen lyckas vi sluta fred, en antaglig fred, eller ock komma vi att fortsätta kriget, ett nationelt krig. Om vi lyckas tå fred till och med efter godtgörande af våra motgångar och med bibehållen ära, skulle det vara barnsligt att dölja för sig ait freden för oss skall medföra vissa tunga och bittra vilkor Nationer, likasom individer, ha isitt : lit både goda och onda dagar, både glädje och sorg. De behöfva lära sig att rätt nppskatta och värdigt bära de pröfningar som påläggas dem. Endast en samvetegrann unersökning af fakta och en follständig kän-!: nedom om situationerna kuona ingifva dem en sådan visshet. Detta skall blifva nationalförsamlingens uppgift. När hon uppskattat nödvändigheten af uppoffringarne och i sina förhandlingar användt den grad af offentlighet eller hemlighet som frågorna och omständigheterna krätva, skall hon allena ha nog auktoritet för att få landet att underkasta sig dem utan knot om ån med bedröfvelse. Om deremot nationens värdighet och trygget pålägga oss nödvändigheten att fortsätta set, ett långvarigt och törbittradt krig, et. olkkrig mot utländska härar, hvar skall man hemta den för en sådan kamp nödvändiga kraften och glöden om ej i det fria landet sjelf, i hela landet? Hvar, om icke ien nationalförsaroliog som kan förflytta sig hvart som helst, som kan låta förnimmelsen af sin närvaro och ljudet af sin stämma framtränga öfverallt, hvar, säger jag, om icke i en sådan församling skall man finna den föreningsponkt och det handlingscentrum som äro nödvändiga för nationalviljans verksamhet? Det är ej nu som i gångna sekler till förut befintliga sekters och partiers fast uttaladel och väl kända åsigter och passioner man måste vädja; det är nu mera ej fråga om att ställa katoliker och protestanter, hvita och svarta i harnesk emot hvarandra: frågorna och stämningarne äro vida mera invecklade öch tvifvelskliga. Man måsta nonlvsa och bilda der föga kunniga 2Umänni aingen, Ango måste onppöörligt s lja och 1: ta na-l tona kivälun, SOM i borägen är stt gål t ev är lsynaerhet i ett krig på ilt och död 3 jacdes styrelse genom landet sjelft och följaktligen en nationaltörsamlings popphörliga närvaro ochi verksamhet äro ett oeftergifigt vilkor för framgången. Hvarför skullen I vägra att sammankalla henne? Hvarför skuollen I ej med beredvillighet underkasta er en nödvändighet som blifvit uttalad och påyrkad af så många klarttänkande hufvuden och redliga män? Jag visar ifrån mig motiver som skulle göra er orätt; jag tror ej att någon af er vägrar inkalla en nationaltörsamling af fruktan att af henne bli detroniserad och af begär att bibehålla denna så föga bestridda och så afgörande, denna personliga, nästan enväldiga makt hvarmed I ären beklädda. Detta skäl skulle vara ovärdigt er karakter och den mission I gifvit eder. Jag har nyss, i Le Frangais för den 22 November, läst ett samvält AE I OÖhanmmamniarn mad coin vanliga