det lättsinniga, det — såsom man trodde — förvekligade Paris blifvit, under en stol medborgares ledning, förvandladt till ett ar måläger, som gång på gång sänder de tysk: härarne med blodiga pannor tillbaka frå! sin närhet. Kort sagdt: Tysklands bära hafva, sedan jag senast, i slutet af Oktober passerade detta land, lidit förluster, son sannolikt gå fullt upp mot dem som dittiil träffat dem, och landsdelar, hvilkas kopntin: genter då ännu hade föga eller intet lidit rapporteras nu hafva fått dem i de senast drabbningarne reducerade till tredjedelen elle: fjerdedelen af sin styrka. Och dertill kommer, att den förra stolta tillförsigten, som icke lemnade rum för något tvifvel deroai att Frankrike låg ohjelpligen slaget vid Tysklands fötter, börjat lemna rum för en vist obestämd farhåga att utgången kan vara åtminstone tvifvelaktig och att de tyska hörarne befinna sig i ett läge, som är kritiskt och kan blifva farligt om på ett eller annat håll lyckan sviker eller om det omedgörliga Paris kan ännu någon tid gifva bröd åt sin befolkning, af hvilken för hvar dag som går ett allt större och större antal förvandlas till soldater. Slutligen lärer man icke kunna värja sig för den betraktelsen, att det icke längre är för fäderneslandets försvar, som blomman af landets manliga befolkning föres till slagtbänken på en främmande jord, utan att det är för tillfredsställandet af en furstes omättliga ärelystnad och för främjandet af en konsiderationslös diplomats ränker. Alla dessa omständigheter, till hvilka tyskarne väl kunde ha anledning lägga en farhåga för följderna af allt det hat, som Tyskland för närvarande utsår i Frankrike, ha i förening medfört en sådan förändring i sinnesstämningen, utt den nu onekligen måste anses vara i hög srad tryckt. Då under min tärd hit en bister köld efterträdt den blida väderlek, som något öfver en vecka förut varit rådande, Nar jag fått höra uttalas djupt bekymmer fver de arma soldater, som nu göra förvosttjenst utanför Paris. Också då för nåra dagar sedan de sista af de förut här jarnisonerande trupperna gåfvo sig i väg till rankrike, lär en dyster tystnad varit rålande, endast afbruten af den bullrande miitärmusiken, hvilken denna gång, i strid mot vad som förut varit öfligt, spelade vid afnärschen, tydligen för att i någon mån lifva innena. Men af det förr vanliga hurrandet ch jublandet förspordes denna gång icke ett jud. För närvarande finnes, säger man, i Tamburg föga eller ingen militär utom dev, om tillhör den senast inkallade yngsta ålprjelassett hvilken nu genomgår sin rekrytola. Fångna franska officerare ser man här på atorna i ganska betydligt ental, och man räffar jemväl ganska många på de billigare estaurationer, till hvilka det knappa underåll, som bestås dem, nödgar dem att taga in tillflykt. Resande, som kommit söderifrån och med vilka jag bärstädes och under vägen hit ammanträffat, berätta upprörarde saker om e lidanden, som de franska fångar, hvilka u införas till Tyskland, ha att utstå af köld ch bristande förplägning. När alla dessa, ler de som öfverlefva fångenskapen, en gång terkomma till fäderneslandet, blifva de säert lika många redskap för utbredande af et pationalhat, som blir den sorgliga frukn af detta förfärliga krig. C. E.