der hon satt i sitt rum och lagade linne, djapsinnigt betraktsnde en färdig stopp, medan en solstråle smög sig över hennes bruna ansigte och breda, kraftfulla paona. Hon tycite om förpaktargården och Pataud och skogen med — den gamla, präktiga, gröna skogen, med sina ändlösa, snörräta vägar — och dermed sjönk taflin åter tillbaka, i ett tomt mörker. Han har glömt mig,, tänkte hon; de hafva alla glömt mig, — Den glittrande hafsviken och Vesuvius framstodo åter för Silvias syn; hon fann sig stå vid dörren, med handen på klioksn, som om hon just nu hade återkommit från en låog färd. Det tycktes henne mången gång, som om ett år af hennes lefoad låge helt isoteradt och för sig; lika skildt från det föregående, som från hvad derpgå följde. Bekantskapen med madame de PEvine, afdoruten till följd af Silvias egen viija, hade alårig blifvit återknuten. Hade icke ott enda bref, som mrs Barton haft vänlighet nog att sända henne, gifvit åtskilliga upplysningar rörande de menniskor bland hvilka Silvia lefvat cch lidit, skulle de varit såsom döda för henne. Och äfven detta bref hade sagt allsintet om hvad son mest låg henre om hjertat. Naturligtvis har ni hört att lady John gift sig med professor Smitb, skret mrs Barton. -Jast gom jag skulle få höra något här!v tänkte Silvix med en liten suck. — Här ha varit måsga bröllop ianom kort tid. Hvad säger ti om mr Lovell som bar fått en liten hustru i Georgie, hvilken han alltid bannad2 för hennes simpla talesätt! Jag har hört sägas, att då han friade, började han gråta och iofvada att bli mycket saäll! Miss Gray har gift sig med en mr Johnson, etc., ete.n Atskilligt annat stod äfven att läsa ibrefvet, men ej ett ord om madame de PEpine och om heanes bror. Men så kort och af rioga ionebåll detta bref än var, iogaf det I Silvia de ljafvaste förhoppniogar. Hon tänkte, att sedan mr Lovell nu hade gift sig, skulle mr Merelith eriora sig henne och återkomma men ingen Charles Meredith hördes af. Veckor, månader, ett helt år var sedandess förgånget och Silvia tänkte: han har glömt mign. Och hvar gåog, då, som nu, minnet tog henne med sig på en färd till det förflutna, var denna tanke slutmeningen — det finis, som utgjorde sista ordet i hennes ungdomssaga. Ja, nu är det slut, tänkte han, i det hon öppnade dörren — nu är det alldeles slot! Och då hon med denna tanke öppnade dörren och steg ett trappsteg ned i det svala, dunkla rammet, d r en grön, skimrande dager smög sig genom de halfsiutna fönsterlackorna och föll på det stenlagda golfvet, fann hon sg stå midt emot mr Charles Meredith! Hade han icke slatlizen kommit, så skulle dana berättelse aldrig blifvit skrifven. Hade den unga flickans fel och dårskaper endast blivit straffade af försynen, och ej på sistone kärleksfullt förlåtna, så hade vi icke vidrört hennes öde. Men Silvia hade haft en god fö till sin gudmor och hade icke fått glädjens välsignad2 gålfva, för att sorgen för all tid skulle taga henne till sin välfängua egendom. Hon stol först alldeles stilla, betagen af glad öfverraskving, och utbrast derpå i sitt hjertas fröjd: O, min Gud! ni har då inte glömt mig! Jag kunde ej komma förr, svarade han med lika glädjestrål:nde ansigte som Silvia, och jag ville inte skrifva. Åa Jasefinen, sade Silvia och kastade en skygg och frågande blick omkring sig, hvar är hon?, I Neapvel, med sin far. Jag ville komma hit ensam. Min syster är enka. Hennes mean Öörlorade lifvet, då han försökte rädda en drunknande — en ädel, modig död, som har försonat mycket. Silvia hörde på honom, men var icke rätt säker om hon förstod honom riktigt. År ni riktigt viss få att ni ej är ond på mig? sade hon. Var jag någonsin ond jå er? frågade ban med ett vekt uttryck i rösten. O! ni såg så — så kall ut, att jag isades deraf.v Mr Merediths vackra ansigte fick ett crag af smärta vid minnet af ett genomgånget lidande, Tror ni jag ville att mr Lovells blifvande hustru skulle tro att jag älskade henne? frågade han. Silvia böjde djupt rodnande sitt hufvud; men hon höjde det snart äter, och ehutu hennes ögon voro falla af tårar, sace hon skalkaktigt nog: Mrs Groom hade rätt; männerna äro sådana hycklare! Hur mår mrs Groom? Och Pataui? Mrs Groom mådde väl och hecncs Philip hade bättrat sig ech Pataud var lika argsint som alltid. Men om mrs Groom trodde ännerna om att vara hycklare, hvad skulle få principessan tänka om flickor, då hon en stund derefter kom ned? Och bur pass mycket förtroende kunde don Sabino få till de lärdomar Silvia hemtat af erfarenheten, då hsn, ickallad af Maria Laura, kom och fick höra mr Merediths ärende? För andra gången var lilla fågeln trolfös — för andra gåtgen hade hon flugit ur buren! Denna gång för alltid! Nu fenns det ingen hjelp Det är så; och så har det alltid varit och så skall det ständigt blifva! sade don Sabino, då Silvia slutligen lemnade dem. Peincipessen, hvilken haft en elak man, höjde sina blickar mot himlen och hoppades att det måtte sluta väl. Madawe del Epine yttrade inga förbogpningar, ty hon hyste iagen fruktan. Kanske skall försynen skänka dem det mått af sällhet, som borde blifvit min, tänkte kon. Hennes gamle far, som nu åter var så frisk och-glad som någonsin, yttrade sig ganska fycdigt om sakea: Ser duo, mitt barn, jag har anat ända från början buru det skulle gå, trots allt d de bemödade sig om att låtsas vara. a re YT eo . oo 3 at a 28 Am