inse bästa sättet att rädda henne från undergång och likväl återtaga hvad som hörde honom till. Der Silvia såg endast mörker och förvirring, skulle hans kraftfalla ande finna den rätta vägen. Min bästa 11ademoiselle Nardi, hvad tänker pi på? frågade mrs Green, som kände sig litet besvärad af att se Silvia stå framför henne så länge och så tyst. När reser mr Meredith? frågade Silvia. Reser! — skall han resa bort? frågade mr Green med märkbart intresse. Frågade ni om mr Merediths resa?o inföll mr Enfield. Silvia vände sig om och yttrade att hon önskade få veta det. .Mrc Meredith reser klockan fem i morgon bittida,, sade mr Enfield, förnöjd åt att få lemna vigtiga notiser. Denna underrättelse bestämde Silvia genast för att handla. Klockan fem nästa morgon! Här var iogen tid att förlora. Hon kastade en blick genom fönstret på solen, som, nära sin nedgång, öfvergöt byn nere i dalen med guldglans, hon såg den lilla grå kyrkan resa sitt torn mot den granna aftonhimmelen, en lätt solrök låg ännu öfver höjderna och ett litet mola med guldkant sväfvade fram öf ver den blå himmelen. Hoa följde dess gång med sina blickar, och liksom renegaten i Bruden af Corinth beslöt hon att, då det hade hunnit förbi kyrktornet, skulle hon gå. Min söta vän, hvart ämner pi er? frågade mrs Barton, då hon såg Silvia på väg att lemna rumtet. Jag skall taga mig en promenad, svarade Silvia obesväradt. Hon hade fattat det beslut att denna samma afton tala med Charles Meredith. Hon gick med raska steg och, ehuru hon sjelf ej factade det, med en djup bjertats glädje. Huru hon också kämpade för att glömma, kände hon sig i denna stund lycklig öfver att få bevisa sin ånger och kanske äfven åt att få se honom ännu en gång. Silvia var i den feberaktigt exalterade sinnesstämning, då en föreställning beherrskar hela tankeförmågan. För henne var denna: Han skall gifta sig med Ada Gray och det är jag som nu skall verka derför; jag är glad åt att kunna göra detta; — glad öfver att ej lågsinnadt vilja motarbeta deras sällhet, — glad öfver att ej förderfva min egen själ genom att förhålla hvad rä:t och rättvist är — alad, ehora jag lider! Och jag vet att han skall visa förbarmande mot den stackaren, mrs Green — om ej för aonat så emedan jag ber honom derom. Då Silvia kom till gränsskilnaden mellan de båda egendomarne, stannade hon orolig och tveksam. Vägen till slottet var en gångstig, uppför en höjd med höga träd på ömse sidor, hvilkas kronor nästan möttes öfver hennes hofvud. Der var mycket ödsligt; var det dessutom rätt att på detta vis gå alldeles ensam, för att få tala vid mr Charles Meredith och skulle mr Lovell gilla detta steg? Jag borde bedt lady John eller mrs Barton följa med mig, tänkte hon; men då hade de velat ha reda på alltsammans och — stackars mrs Green! — nej, jag ville ej för mycket godt berätta dem hur det är. Jag får allt gå ensam för avt tala med honom, jag måste det !v Ävnu dröjde hon tveksam. Vid platsen der hon befann sig reste sig en hög klippa, just, der vägen tvärt krökte sig och dolde det gamla kära slottet för hennes blickar. Bakom denna mur af klippor, buskväxter och stupande träd tyckte hon att hennes eget öde dolde sig. Sådan var hennes känsla, ehuru dunkel och svätvande, och derför dröjde bon tills hennes oro hunnit stillas. Hon hörde fotsteg. I nästa stund såg hon sig helt nära mr Lovells resliga gestalt och välbitdade, ehuru uttryckslösa ansigte. Silvia stod orörlig och ehuru ingalunda särdeles klarsynt, såg mr Lovell ganska väl att han var den som hon sist af alla hade väntat att få se på denna ensliga plats. on Jag kommer kanske förr än jag var väntad? yttrade han och fixerade henne skarpt, ehuru hans röst ljöd obesvärad. . Jag trodde ej att ni ails skulle komma i dag,, svarade Silvia, som snart återhemtat sig; omen jag är glad åt att vi tröffats här, ty jag stod just ledsen ötver att ingen var med mig. s oc . Hennes trolofvade såg på henne med tvifvel i sina ögon. Förgäfves mötte hennes blick ärligt hans; förgäfves ljöd hennes röst uppriktig och sann. Det låg misstroende på djupet i hans karakter, icke bäftigt och brinnande, men lika mäktigt och måhända mera outplånligt, just emedan det var så dolskt. . Vore det inte bäst om vi ginge tillbaka hem? sade han och bjöd heane armån; det börjar bli något sent, eller huru? Jag blef orolig, då man sade mig att pni var utgången. Nej, nejo, intöll Silvia bestämdt och med lifligbet, vi skola ej gå tillbska — vi måste gå vidare, tillade hon långsemmare. Hvart hän? frågade han nästan buttert. Först måste jag tala med er, sade hon tveksamt och sakta. Det är om mr Meredith! . : Mr Lovells ansigte blef på en gång ganska mulet, men han teg, synbarligen för att höra hvad hon vidare hade att säga. Vet ni att ban reser? fortfor hon. Ja, man har sagt mig det. I morgon — tidigt i morgonp. Mr Lovell teg. Jag måste träffa honom innan han far. Jag har något att säga honom — någonting som torde ändra hans resplan... somp, tillade hon och såg honom stolt och ärligt i ansigtet, skall, som jag hoppas, sätta honom i stånd till att gifta sig med miss Gray, utan att behöfva invänta det arf han i framtiden torde vinna. Han är sjelf nu ganska fattig, som ni kanske vet.n Jaså, svarade mr Lovell kallt. sOch just för den saken var jag på väg