Jag fruktar att ni blifvit mycket våt, mademoiselle Nardi? Ja mycket. Jag måste genast gå upp i mitt rum. Han rörde sig icke, då hon gick bonom förbi. Då hon efter några minuter åter kom ned, stod han änau qvar; hon blef icke öfverraskad; hon hade iäst i hans ensigte att han tänkte invänta henne. Inaan ni går io i salongen, sade han, skulle ni kanske vilja förunna mig några minuters samtal. Silvia böjde på hufvudet. Han öppnade dörren till matsalen och de givgo ia. Jag vill inte hyckla okunnoighet om hvar ni har varit,, sade han, ty jag vet det. Jag gick ut under ovädret för att uppsöka er och jag fann vid den öppna trädgårdsporten denna näsduk som tillhör er. Ni har varit vid slottet ? Jan, svarade Silvia, det har jag. För att träffa madame de YEpine, natarligtvis? Hade Silvia ansett frågan ärligt menad, så skulle hon besvarat densamma lugat och uppriktigt, men mr Lovells ögon och mr L9vells röst, — med ett ord, hela hans sätt sade tyrligt: Madame de YEpine är inte qvar vid Saint Remy och det vet jag. Nej, svarade hon med ett visst trots, jag gick till slottet för att träffa hennes bror. Mademoiselle Nardi, tror ni inte att ni kan pröfva mig tör hårdt? Huru då? Har ni ej kommit att tänka på, att efter det löfte ni gifvit, jag kan ha anspråk på gerning och inte blott på ord? Mr Lovell var ond; det hördes på hans röst, men han begick ett misstag. Svartsjuka hade under den förflatna timmen försatt honom i en dolsk feber och han glömde att Silvia ej älskade honom. Just nu var hon dessutom aildeles liknöjd för fortfarande af sin förlofning; — hon hade på denna uiimme genomlefvat en hel lifstid och det kändes inom bennes hjerta, liksom hon icke brydde sig om något mera i verlden. Blodet rusade till hennes ansigte då hon hörde sig på detta sätt anklagas, utan att så mycket som en förklaring öfver hennes handlingssätt blifvit henng affordrad. Hvad mera är det som ni önskar säga mig? utbrast hon harmsen. Jag har att säga er, mademoiselle Nardi, att jag inte ämnar tåla detta; att den flicka som skall bli min hustru, inte får tillåta sig ett så besynnerligt uppförande utan min kännedom och mitt tillstånd. Är detta ert allvar? sade hon förvånad. Mitt fallkomliga allvar. Hon hörde borom med ett stolt leende, under det hennes fingrar lekte med den praktfalla juveleringen som han gitvit henne vid deras förlofning. Då han slutat tsla drog hon ringen af fingret och lade honom på borNu må ni gerna tala, sade hon, ochj; hvad ni har att säga, skall ej det ringaste förnärma mig. Na kan jag ock, utan av det skuile synas som låg beräkning, försvara mg. Mr Lovell såg på henne med en mörk och harmfull blick, men svarade ej ett ord. Hvad jag gjorde, skulie jag göra om, igenp, sade Silvia; ja, skulle också mitt hjerta brista af sorg vid vår skilsmessa. Skenet är emot mig, jag medger detta, men hade ni inte kunnat tro mig, så borde ni åtmisstons uppmanat mig till en redogörelse, innan ni dömt mig. Jag borde fördra mycket, derföre att jag kände att jag inte älskade er så, som ni egde rätt att af mig vara älskad. S Men detta kan och vill jag inte fördraga. Den qvinna som blir er hustru, måste, som ni säger, stå under er kontroll. Må så vara! Men den man, som inte har förtroende till :tig, skall aldrig kalla mig för sin hustru. Må så vara!, upprepade han veed. Det blef ett ögonblicks tystnad; derefter böjde Silvia på hufvadet och gick; mr Lovell bockade sig men yttrade icke ett o:d, för att hålla henne qvar. Han stannade ensam i rummet, ond, förvånad och yttexligt förnärmad. Under flera år hade han valt och valt, för att få en hustru efter sitt tycke, och då han ändtligen bestämt sig, ville hars utvalda icke underkasta sig hans vilja, utan drog sig tillbaka vid första ord af tillrättavisniog. I första hettan af sin harm och sitt sårade högmod, fattade nästan mr Lovell det beslut, att aldrig mera utsätta sig för en sådan förödwjukelse. Men han fick ej länge tillfälle att öfverlåta sig åt dessa bittra tankar. Lady John, som fätt höra att Silvia var återkommen och som ej kunde förstå hvarför hon och mr Lovell dröjde så länge, hade skickat miss Georgie för att taga reda på saken och denna stacz in sitt lilla hufvad genom salsdörren. I ögonblicket såg hon att någonting obehagligt hade händt och kom in med en skrämd min. . Ack! Gerald, hvad är det? utbrast on. Den blixtrande förlofningsringen, som ännu låg qvar på bordet, der Silvia hade lagt den, var tillräckligt svar. Hon tog upp ringen, och såg på sin kusin; hennes ögon tylldes med stora, strida tårar och ett halit barnsligt klagande. Ol. frambröt öfver hennes läppar. Låt bli det, Georgie! sade mr Lovell hastigt och såg på kKlockan. Hvar är hon?, sade miss Georgio otåligt. Hon lofvade mig att vara god; hon måsta taga ringen tillbaka. Hennes hand låg redan på dörrvredet, men ett ganska befallande: Låt bli det! af mr Love!l, hejdade henne genast. Jag förbjuder dig att säga ett ord till mademoiselle Nardi., sade han, nästan ond. Hon tog af sig denna ring — min hand skall aldrig mer sätta den på hennes finger.. Georgie räckte honom undergifvet ringen, men han ville icke tsga den. Dn me mm Aso — rn -—b—A AV — Vb —pA mm cr -— SA HH