hennes DUCK fastades ovulzorhgt via den doeace, som låg på marken. Hans hårda, stela ansigte Jåg med vidöppna ögon vändt åt skyn; hon såg äfven en glimmande bösspipa; geväret hade fastnat i ett busksnår och skickat den, dödande kulan genom sin egares bjerta. År han verkligt död? sade hon. Ja, han är döl. Himlen vet huru det tillgått. Kanske ämnade han slå ibjäl hunden. Det sista, starka åskslaget hindrade oss från att höra när skottet gick af; men ni hade rätt — detta är, eller var Jean Varot. Nu är då allt förbi, men jag skulle önskat att ni inte hade bevitnat detta. Han ville föra henne derifrån, men hon dröjde ännu. Hvad skola vi göra? frågade hon med den dämpade röst som ljuder liksom den talande vore rädd att väcka den döda. Han svarade intet, men lade hennes arm inom sin och förde henne in. Utan attsäga något, stängde han fönstret, och tände ljus. För tin systers skull, yttrade han slutligen, och äfven för att skydda deone olyckliges mione från skam, önskar jag attzaldrig mera tala om hvad som händt denna afton. Ni kan tiga, det vet jag sedan gammalt; — vill ni göra det också nu, för min skull?, Jan, svarade Silvia, som hade blitvit litet blek; men huru skall det låta sig göra? Ingen skall tänka på att fråga er. Men — men den döda kroppen? hviskade hon. Jag skall draga försorg om den, innan jag reser. Ni far således bort? Ja, nu genast.n Till Amerika? Han svarade ja. h Än miss Merediths förmögenhet? frågade on. Han såg på henne förvånad. Vet ni ej att ett testamente, till fördel för Ada Gray, är funnet i England? Silvia såg bestört ut. Då är ni ju ändock en fattig man ? kunde hon ej athålla sig från att säga. Ma kan arbetan, svarade han kallt. Medan han ännon talade, knackade det på dörren och mr Meredith gick iör att öppna, medan Silvia förvirrad drog sig tilibaka. Det var blott mrs Greom, som sade: Pierre har kommit hit efter Pataud, sir; hunden har slitit sig lös och sprungit häråt, säger han. Jag är säker på att det är Pataud som för ett så förskräckligt väsen. Något mäste ha händt. I detsamma blef hon varse Silvia, hvilken, då hon fann sig bemärkt, kom fram. Mrs Groom följer er till trädgårdsporten, mademoiselle Nardi, yttrade mr Meredith med en menande blick. Mrs Groom såg först på honom och sed.n på Silvia tveksamt: Något måste hafva händt, som kusnat förmå hunden att tjuta så fasligt, sir, sade on. Skicka in Pierre till mig, var mr Merediths enda svar. Han väsde sig till Silvia. Farvälv, sade han. Farvälls Han räckte henne sin hand och hon lade sin deri. Detta var allt. Silvia varen annans trolofvade brud — det var nog för att Charles Meredith skulle bemöta henne med den kalla aktning man är skyldig hvarje främling. Har han någonsin älskat mig?. tänkte Silvia, sorgsen och ödmjak, då hon gick. TJUGUFÖRSTA KAPITLET. Något har händt, tänkte mrs Groom ännu en gång, då Silvia rädd tryckte sig intill hennes sida, medan de gingo öfver terrassen och veko af till venster om den hemska allen, men det enda bon yttrade var: Jag önskar att den hunden ville sluta upp med sitt tjut. Hon hade medtagit en lantärna och höll den lågt för att Silvia skulle se vägen. Mrs Grcom såg sig ingen gång tillbaka, men Silvia två gånger. Den ena gången såg hon att mr Merediths fönster åter var mörkt; den andra upptäckte hon ett Jjas bland träden, nära till den plats der Jeau Varot låg död. Mrs Groom yttrade efter några ögonblick: Jag är glad åt att Pataud slutat tjuta. Jag afskyr detta läte; det kan visst vara vidskepelse, men ser ni, min Philip är sjuk och då kan man lätt, med eller mot sin vilja, få griller i hufvudet Silvia gjorde våld på sig för att säga några ord. Är er systerson hos er nu, mrs Groom? Det är han, mamzelle. Jag for och hemtade honom, stackars gosse. Han kom så långt, som till Marseille; der sjuknade han in och jag for till honom samt tog honom med rig hit. Jag har fått hit aila hans taflor. Jag är ledsen för att tiden ej tillåter Q att se dem, mamzelle. STall pi resa bort, mrs Groom? frågade Silvia på en gång intresserad. Ja, till England med min Philip. Jag vet att gossen kom på slarf — jag vet det — men han är ganska sjuk, marzelle,, tillade hon med en darrniog i röstev, och jag skall uppbjuda alla mina krafter för att få horzom på rätt väg igen. Reser äfven madame del Esvine?, frågade Silvia tveksamt. Naturligtvis. Jag gissar ni vet att hon ej längre är här och att hon iate tärker komma åter? Både hon och kaptenen resa till England med mr Charles och skiljas från honom der. Jag tior att de ärmna sinne derstädes. Doktorn säger att kaptenen aldrig skulle återfå helsan här; kanske skall ombytet göra honom godt. Ueh na äro vi vid trädgårdsporten. derför säger jag farväl til er, man zelle. Ni bar ävnu vägra saker qvar vid slottet, men Madeleine har pycklarne — madame Varot, ni vet — och hon skal! bära dem till er. Anonu en gång sade hon godnatt och öppnade porten; nästa minut var hon gången och Silvia som ej velat rottaga lantärnan befann sig i mörkret. Under det att hon nal fran 24 dan Adäarkla allår I ladv Tahns MMM nn OOÖnOOinii—— rr Järrrn— — AA --—VM Pr