ropade hon ångestfullt. O, för himlens skull I. i gå härifrån, mr Meredith! sl AVI... KOM narlitraD... lemna delta rum! Dyraste medemoiselle Nardil började han Jean Varot är död. O, min Gnd, ni gör mig förtviflad! utbrast hon i den grufligaste själsångest. Jag för att lugna henne, jag försäkrar er, att: säger er, att jag uar sett honom... att jag har sprungit hela vägen... att han är kommen för att mörda er. Han hace icke hjerta att emotstå hennes bedjands röst; han fattade henne vid handen, förde henne ia i nästa rum, tillslöt dörren, tände ljusen på spiselkransen och vände sig derpå åter till henne. Hon var dödsblek och tårar störtade ur hennes ögon. O, kärlek!... Underbara makt!... Charles Meredith tänkte icke, då han såg henne: Har Jean Varot verkligen kommit tillbaka — från döden till lifvet — kommit för att mörda mig?, Men hans tankar voro: Denna flicka älskar mig och sade jag ett ord, så kunde hon blifva min!o... Hårda, mäktiga, olidliga frestelse!l... Men hon var af egen, fri vilja en annan mans trolofvade brud och till denne man stod han i hedersskuld för att hans systers namn var räddadt från vanära. Hedern har sina stränga lagar, ej skrifna i nationernas lagböcker, men hvilka ett redligt hjerta måste lyda, hända hvad som helst. För himlens skull, tag ett beslut, låt inte tiden gå förlorad! återtog hon. Hvarför skulle han uppsöka er, såvida han ej menade något ondt? Men jag vet att han inte lefver längre, sade mr Meredith, ännu tviflande. Jo, jo... jag har ja sett honom. Jag har inte drömt det — jag såg honom lika visst, som att vi båda stå här, mr Meredith Han blef villrådig hvad han skulle tro. Hennes innerliga allvar öfvertygade honom, trots den säkerhet han känt rörande Jean Varots död; men han var icke böjd för att taga några skyddande mått och steg. Låt så vara då att han lefver och, som ni säger, söker etter mitt lif, sade ban, så vill jag ändå, såvidt möjligt är, skona honom. Inom en half timme lemnar jag detta ställe för flera år. Jean Varot torde svårligen taga reda på mig i Amerika. Om ni skall fara, så res genast, yttrade Silvia med bedjande röst. Begif er ut genom hofvodporten, medan han smyger fram i trädgården ot; han kan inte veta timmen för min afresa Han skall invänta en mera lämplig stund och den skall gå honom ur bänderna, var viss derpå. Jag bar redan sagt er, alt avsigte mot ansigte bar jag intet af Jean Varot att befara.n Han talade med henne, snarare för att lugna hennes oro, än emedan han var öfvertygad om sin egen fara. Dessutom,, fortfor han, skulle jag gerna, som jag nyss sade, vilja skona honom. Derne man är vansinnig och vansinnet gör menniskan otillräknelig för sina onda gerningar. Jag är redan borta, då han anser stunden vara inne att angripa mig. Tillåt mig derföre att, medan tillfället så medger, få meddela er en sak, hvarom jag anvars hade äm. nat skrifva. Jag har hatt underrättelser från or Fox. Här är hans bref. Det visar er huruledes en ny arfspretendent uppstått, som jag befarar närmare beslägtad med testator än ni, hvartör intet hopp längre torde finnas om de tjagotusen punden. Medan han talade, lade han ett bref i henneg hand. Silvia tog emot det... hon hade hört och förstått hvad han sade, men hennes hjerta var fjerran ifrån det ämne hvarom han talade. Hon bjöd till att beherrska sina känslor... att liksom mr Meredith vara kall och obesvärad, men hon förmådde det ej. Hennes bröst häfde gig, hon andades häftigt, och lutande sig ned öfver ett bord föll hon i en våldsam gråt. Han böjde sig öfver henne, djupt rörd. Jag ber, gråt ej så! sade han. Hvad önskar pi att jag skall göra? Säg mig det, så skall det ske.n Skicka ett bud till mairen, sade hon hastigt, och tillsäg om gendarmer. Jag vet att tvenne fionas i Saint Remy — jag har sett dem gå förbi hos lady Johno. Trots sitt löfte att lyda henne, tvekade mr Meredith, och medan han stod ännu obeslutsam, hörde båda genom åskans mullrande — som hela tiden, ehuru med dämpad kraft, hade fortfarit — det djupa skallet af en hund. Detta är Pataud, hviskade Silvia. Jan, svarade han, det är verkligen Pataud.o De vexlade en blick med hvarandra, ty båda hade samma tanke. Hundskallet, som blef allt starkare, kom fråa alln midt för mr Merediths arbets ram. Silvia kände sig nästan färdig att svimna ett ögonblick. Glasdörren var väl tillslaten, men ej stängd. Hvad skulle hindra Jean Varot att komma in och följa efter dem? Hoa ilade till den dörr, genom hvilken de hade kommit och riglade den. Ursäkta mig., sade mr Meredith; jag måste taga reda på hvad det är. En röd fläck på hans kind och en blixt i hans ögon vitnade om att den siridsiust, som ligger i hvarje manligt sinne, var väckt. Jag vill inte låta er komma till honom! sade Silvia trotsigt. Jag måste det, svarade han, men hon höll sin hand på dörryredet och han dröjde ett ögonblick, tvingad af henne. Hundskellet blef ursinnigt och dermed blandade sig ett åskslag, så föriärligt att det gamla slottet tycktes darra på sina grundvalar. Silvias armar sjönko maktlisa ned och hon vek förfärad några steg tillbaka. Samma ögonblick öppnade mr Meredith dörren och gick ut. Silvia var så bedröfvad, att hoa ej förmådde göra något försök att hindra honom. Frisk luft, som strömmade ia genom den öppna dörren, återgaf henne besinning. Jag skall gå dit ut., tänkte hon, alldeles är ingen brådska af nöden, yttradel