Hon tänkte tillbaka på det förflutna som på en feberdröm och log deråt, ty nu visste hon !r bättre. Stundom öfverkom henne visserligen h en känsla af att hon blifvit gammal och andra j stunder en underlig lätthet, men detta hörde till undantagen, ej till regeln. Hennes vanliga jt tillstånd var ett dödslikt laga i djopet af hjertat, men hvilket ändå icke borttog glanj9 sen ur hennes ögon, rosorna från hennes kin-h der, eller ens gjorde henne mycket fåordig, Nu gick hon emellertid vidare, utan attlr hvarken observera den mörknande skyn eiler jg hvarthän hennes steg egentligen förde henne, tilldess hon steg upp och befann sig i den if dystra alle, der mr Lovell plägade öfva sig iJ målskjatning. Hon hade aldrig varit der förut och tyckte att platsen såg hemsk och ib ödslig ut. ätt framför sig hade hon den8 foktiga, förfallna stenmuren, här och der höljd h af murgrön; dubbia rader af träd reste siglu på ömse sidor och litet åt höger syntes skotttaflan. Mekaniskt gick hon ditåt. Brädetjb var fullt af märken efter kulor, några ho-f tande nära pricken. Men Silvia tänkte ejt derpå; hon tittade nyfiket in i en stor oc5d rymlig fördjupning i muren, innantör tadant — en fullkomlig grotta. Med någon tvekan, men på samma gång drifven af sn lust för!å upptäckter, som för ögonblicket kom henne j att glömma allt annat, gick Silvia ditin.!Stenblocken, som en gång af menniskohänder blifvit ditförda, hade naturen sedan bördatf tillbaka och prydt itied ormbunkar och murk gröna, så att. nela hvalfvet var klädt med en o yppig mörk grönska. Medar, Silvia nyfiket såg sig omkring, trängde n skeuet af en stark blixt, efterföljd af ett doft h uiullrande, in i grottan. Hon vände sig motiv dess öppning, men ett störtregn, med likajs kraft som i tropikländerna, stängde redan k återvägen. d Nå — lika godt! tänkte hon. Ingenting påskyndar min återkomst; jag kan gernat vänta här tills ovädret gått öfver. Mr Lo-s vell är inte hemma; — ingen annan skalllr sakna mig. Hon satte sig på en låg afsats af sten-is blocken, sammanknäppte händerna om sina !. knän och blickade ut på det strida regnetji med en blandad känsla af sorgsenhet och ls8 trötthet. Hon började undra om det alltid derefter skulle kännas i hennes hjerta, som1 denna tid — dagarna lika långa, lika intreaset fattiga. Hon kom ihåg andra dagar, — il! Palazzo Nardi, då hon lefde utan någonst kärleksfulla omvårdnad, och ändå var så glad som fågeln i buren, som sjunger fastän han!n ej känner dea hand som skänker honom sin Vv föda. Hon kom ibåg don Sabinos trädgård n och priccipessan som satt i skuggan och stic-!s kade, medan en frisk och glad och yr flicka li dansade af och an som en solstråle. Hon kom ihåg en ung främling, för hvilken allvjS var underbart, nydt och fulit af iotresse och in som fick leiva i ett gammalt f:anskt slott,j! med en bildsd och äskvärd familj, hvilken trots alla hennes fel och emå dårskaper, änjh dock höll banne kär. n Allt det som flytt var sällhet, verklig eätl1 heil tänkte Silviz; men, ack! detta aärintejb t — och skall det väl någonsin bli det?s ret son hennes hjerta gal, spred enjt dödskyia genom heia es varelse, så strängt, så skonslöst var det. Men Silvia var ung,!h hon var oerfaren och hade at nsturen ettit friskt och atarkt sione — en lätthet att hoppas det bästa. Hon hade derjante ingen sann uppfattning af etv ills alla oiyckor och eländen. Den mången oerfaren flicka, hvilken fi rosar mot förderfvet, kan förebära, V äfven till en viss grad för Silvia fö Medan hon satt med sänkt hufvud ochid tänkte på sin snart stundande föreniog medin mr Lovell, väcktes hon ur sina glädjelösajn drömmar af en skarp blixt som med sitt!h blekblå sken upplyste mur och sandgång och js de regntyngda träden. En våldsam åskskräll jä kom henne att hastigt resa sig upp; hennes io! första impuls var att trots regnet skynda hem; den andra blef att dröja der hon var.n Jag är ej rädd alls, tänkte kon litet hög-!h modig öfver sin tapperhet, och jag har al-In drig törr varit uts under ett riktigt åskvä-lo der. si Hon satt således qvar, betraktande blixtjk å blixt, lyssnande till skrä!l på skräll; slatej ligen lade sig en skymning öfver hela patu-!h ren, både en följd af dagens slut och af delft svarta molnen. Ovädret fortfor och ingen ö kom för att uppsöka henne. Mr Lovell var borta för dagen, och hvem annars saknade lj henne? Hon kände sig så ensam och glömd ; ar hela verlden och ett par tårar banade sig väg nedför hennes kinder. På ungdomens g vanliga sätt gjorde hon sig litet till martyr,! a för denna glömska, då ett sakta prassel ledde g hennes blickar åt sidan och hon fick se Jean Varots bleka, olycksbådande ansigte långsamt höja sig från andra sidan af muren. Förskräc-g kelse mera än själsnärvaro höll henne stuml. och orörlig. Hon stirrade på den hemskalj synen och snart följdes hufvadet af axlarna, derefter af hela kroppen, som stödd af de båda senfalla, knotiga händerna hängde på lt muren och snart med eit doft ljud hoppadelt ned på marken. . Ett ögonblick stod Charles Merediths gamla f, fiende och såg sig om mod en slö, varsam och l lugn blick — blicken af en man som kallt! har beräknat alla möjligheter. Nöjd medl sina iakttagelser, gick han derefter tvärs öf-q, ver allån och försvann. Silvia reste sig ilte samma ögonblick, hastigt och tyst. En biixtl!p slog henne i ögonen, men hon märkte den ej, ett åskslag rullade öfver hennes hufvud, —Im hon hörda det icke. Mon kom fram ur grottan, gick ut i regnet och genom de stridalp, bäckar som störtskurarna bildade tvärs öfver Hig vägen. Silvia vek af ur alien på samma punkt som Jean Varot. Han varredan borta g, men en säker käns!a ledde heones steg; hon stannade icke ett ögonblick för att besinnalp; sig; så fort som hennes fötter kunde bära! se henne, ilade hon till porten i muren, — den stod öppen, låset var sönderbrutet och liksom q; för att öfvertyga henne om hvem som gått gå XR BH asnKA avntar tyd hbrynda dinrna