i jsedan han hemtat sig från den första öfver tjraskningen. Deremot träda vid utförande på scenen dessa figurer något väl mycket förgrunden, utan tvifvel mera än författare sjelf kunnat tänka sig. Och att dessa ma a Isker deltaga i handlingen under ett slags ont t I grundlig dubbel-tillvaro (Puleinello utnämns i till farstens kammarherre (kammartjenare? och Pantalone till hans portvakt) dervid ha man onekligen mycket svårt att vänja sig, oc i allmänhet känner man, då förf. på sätt oc vis ironiserar öfver sina skapelser, sig lite osäker och åskådaren har icke lätt att följ: med. Man är liksom i en förtrollad verld der marken vacklar under fötterna och mai icke rätt vet, hvar man är hemma. Roligt har man likväl och roligt har förf utan tvifvel ock haft under sitt arbete — om man får så kalla dessa liksom på lek ut; kastade skuggspelsfigurer, bland hvilka doch Flen gestalt befinner sig, som man gerne skulle kunna kalla klassisk, denne Cassande: såsom en konstälskande furste, som i naiv komik söker sin like och på ett alldeles I mästerligt sätt lägger i dagen sin egendomliga nator. . Man kan lätt råka i valet och I qvalet, om man skulle vilja framhålla någon , glanspunkt i hans uppträdande; mest frapperar han vid sin debut, ty en dylik före-teelse hade väl ingen väntat sig, men vid det äreminne han egnar åt bildhuggaren Matteo, Iden förmente döde, öfverträftar han sig sjelf. Hela denna scen är full af den djupaste koJ mik, Vältaliga äro de våldsamma snyftningarne af Pualcinello och Pantalone, represenT tanterna för den bildstormande mobben,som nyss förut, då de sågo ett utbrott af MatIteos eldiga konstnärsentusiasm hade utropat: Vi gå genast upp till fursten, Detta viida djur bör tämjas. Det lustiga höjes ännu mera derigenom att Matteo sjelf gömd är en tyst åhörare af parentationen, och efter scenens slut får anledning att utbryta: Det bör vara riktigt herrligt För en konstnär, när han dör; Då blir han med ens så himmelskt Stor som han var liten förr. Jag är nästan rörd till tårar; Det var mig en festlig stund — Så, du har så ömt mig älskat, Du, din furstelige hund! Hela den nämnda scenen är egnad att skänka en. högtid af löje — ehuru icke ett enda gapskratt — jemte det den innehåller en bitter-sapping. ; Något, som deremot icke gör ett komiskt, atan.ett öfvervägande vidrigt intryck, är den gåsmarsch, i hvilken prinsessan af Pulcinello, Pantalone etc. löres upp till slottet. Styckets groteska och ideala elementer komma här i en alltför obehaglig kontakt med hvarandra. En brist, som ofta nog gör sig gällande i stycken med lyriska partier, men som här: mer än vanligt är kännbar, är den, att de deri inlagda sånvgerna deklameras; icke sjungas; hvilket här är så mycket orimligare, som Matteo, förbjuden att tala, skulle taga sin tillflykt till sången, för att deri tolka sina känslor... Helt naturligt skulle:han också i tredje aktens tredje scen väcka prinsessans uppmärksamhet genom sjungandet afde vackra stanzerna: r Ren breder sig morgonens skimrande glans — Om skogarnes kronor och vignernas krans I 0. 8. Vv. Ett moment af. djup poetisk effekt, är det, ; då Matteo för sin kärlek offrar. sitt genialiska koostverk och kastar statyen genomfönstret ned i flodens böljor. Att prinsessan bäres till klostret, såsom staty, på: de unga konstnärernas skuldror: och uppställes på altaret, utan att någon märker att det är en lefvande varelse, kan endast förklaras genom:i styckets karakter af. fantastiskt äfventyr. Vi uttala den förhoppningen, att Madonnabilden med sin fantastiska färgprakt, sin friska -hamor och sitt egendomliga skaplynne måtte rätt länge qvarstanna på repertoirenp, isynnerhet som: rollerna äro sorgfälligt instuderade och flere af k. teaterns artister här ha tillfälle att lägga i dagen sin mångsidiga! konstnärlighet, hvarvid -vi blott. skulle vilja anmärka den oriktiga aceentueriog fröken Björkland stundom gör sig skyldigtilloch det underliga staccato, om vi så få säga, som hon ofta inlägger i deklamationen, till väsentlig skada, framförallt för den vackra vexelim provisationen i första akten. Att hr Norrby såsom farst Colonna är förträfflig i maskeriug och! spel, och att hr Almlöf, bland annat genom! sitt utförande af -diamantstölden, höjer det: burleska till verklig kowik, behöfva vi knappt framhålla. 2 E