TEATER. DRAMATISKA TEATERN: Madonnabilden; komedi i 2 akter (andra akten afdelad i två tablåer) af L. Dietrichson. Går man till åskådandet af detta stycke under förutsättning att få ep vanlig realistisk komedi med ett rikt mått af natursanning och sannolikhet i händelser, situationer och :sammanställning. af personer, så blir man mtan tvifvel mycket snopen; ty den komedi på vers, som utgjort denna veckas dramatiska evenement, är af helt annan art, och paoliken, som icke på förhand har någon kängedom om denna art, blir under de första :scenerna något förbryllad och vet icke rätt, hvad hon skall tänka. Den förhåller sig nästan till det realistiska lustspelet som ett .Andersenskt äfventyr förhåller sig till en movellistisk berättelse, och författaren har gort bruk af sin licentia poetica så mycket sem varit möjligt, om stycket skulle kunna gilvas å en teater; någongång synes det till och med något litet förbise denna begränswming. Det synes nästan som skulle, för att från, början ställa åskådarne på den rätta ståndpunkten, en sådan lustig Prologus varit beh äflig som den, hvarmed stycket inleddes, då iXrf. för ett par år sedan uppläste det i en kon staärskrets. Det I rättas, att man plägade klandra den engelske lustepelsdiktaren Congreve derför, att han vär alltför qvick.. Eno likvande beskyllning ha vi hört en och annan uttala mot ifrågavarande teaterpjes. Man finner satiren alltför brännande, och det oaktadt den alls icke framträder subjektivt polemiserande, såsom Ibsens i de Unges Forbund,,ochoaktadt den icke predikar och icke direkt vänder sig mot något enda nutidstörbållande, utan poetiskt framställer figurer och scener från det femtonde århundradet. Mvn om en dikt, som poetiskt tecknar situationer och lifsuppfattning från ett så aflägset tylehvarf, tillika skulle vara i stånd att på ett kännbart sätt låta gisseln drabba förhållanden af 400 ärs senare datum, så vitnar det ju i hög grad fördelaktigt om författarens förmåga att träffa det allmängiltiga samt det djupt och sanat komiska, utan att göra sig skyldig till några anakronismer, och det lilla dramat skulle då kunna göra en ganska helsosam verkan, utan att vara i ringaste mån moraliserande. Ea poetisk färgprakt hvilar föröfrigt öfver det hela, framträdande icke ensamt i det vackra språket, utan i sjelfva grundiden och dess gevialiska tillämpning, den egen.domliga användning af Pygmalion-mythen, som här utvecklar sig i en iiflig och väl beräknad fortgång af handlingen. Men dessa groteska typer från den italienska folkkomedien, denna Arleqvino och Pantalone, Palcinello och Scbolastica — huru skall nian försona sig med dem? Hvad betyda de? Hvad ha do bär att göra? så frågar man sig, i viss mån med rätta. Man må dock ieke gömma, att detta brokiga sydländska folklif, till och med vid de här förekommande kyrkoscenerna, är ett fullt historiskt staffage, hvarom man blasd annat kan öfvertygasgenom åtskilliga målningar från donna tid. Deras tillvaro som en illustration är sålunda fullt berättigad och egnad att höja det intryck al stil — af något verkligt och konstnärligt genomtänkt -— som ovilkorligen måste tränga sig på åskådaren