STOCKHOLM dena 18 Oktober, t af Ett telegram från London meddelar di-P: rekta underrättelser frän Paris af den 16,)26 hvilka bekräfta uppgiften derom, att de belägrande blitvit tvungna att draga sina linier tillbaka. Times berättelse om en parlamentär, som skulle, blifvit skickad från Metz till preussiska högqvarteret i Versailles samt om fredsunderhandlingar, som skulle vara å bane på grundvalen af Elsass och Luxembourgs (2) afträdande till Tyskland, torde tillsvidare böra mottagas med misstroende, Visst är att trots de väldiga anstalter som å båda de krigförande makternassida göras föratt drifva kampen till det yttersta, man synes ejhai det diplomatiska lägret uppgifvit alla förhoppmingar att kunna hindra sakerna att komma dertill. De i Tours samlade utländska sändebuden, och främst bland dem Englands och Österrikes, äro sålunda i liflig verksamhet för att söka åvägabringa en vapenhvila, eller om detta ej skulle visa sig möjligt, inleda direkta fredsunderhandlingar till och med utan ett stillestånd. Utsigterna att det ena eller det andra försöket skall leda till några lyckliga resultater äro dock för ögonblicket ingalunda ljuså, Å ena sidan vilja Bismarck och hans herre ej veta af något uppehåll i krigsoperationerna med mindre ett eller flera af Paris vigtigaste fästen, det viliimed andra ord säga Paris sjelf, lemnas i deras händer, och å den andra är man såväl i Tours somi Paris fortfarande fast besluten att försvara hufvudstaden till det yttersta. Diplomaterna skola derför koncentrerat sina bemödanden att få direkta fredsunderhandlingar öppnade, och som Preussen förklarat att det ej vill inlåta sig derpå med mindre afträdande af en del af Frankrikes område blifvit af dess regering i principen medgifvet, söka de nu förmå henne att göra ett sådant medgifvande. I en korrespondens från London till Indspendanece, som bekräftar detta faktum, tillägges, att de nentrala makternas representanter lofvat, att om Frankrike går in derpå, göra allt som står i deras makt för att förmå Preussen att nöja sig med afträdandet af Strasbourg. Det säges, att äfven Thiers under sitt senaste besök i Wien skall ha erkänt nödvändigheten att fästa afseende på stormakternas enstäm-. miga mening, att Frankrike ej bör absolut vägra att ingå på territoriella afträdelser. Ävnu synes dock ej regeringen i Paris och Tours ha kommit till full insigt af denna nödvändighet. Allt beror på om Bazaine i Metz kan hålla sig och fortfarande fjettra prins Fredriks Carls arm6. Hara härmed förhåller sig, derom skall väl general Bourbaki ha satt de makthafvande i Tours i tillfälle att bilda sig ett fullständigt omdöme. Skulle det vara att befara att de preussiska första och andra armeerna inom kort kunna bli disponibla till en marsch mot södra Frankrike, då skulle säkerligen Favre och hans koileger ej längre anse sig kunna undgå att lyssna till de medlande makternas framställningar. Glömmas bör ej heller, att de för den närmaste tiden kunna påräkna en bundsförvandt, hvars fruktansvärda beskaffenhet tyskarne sjelfva ej för sig fördölja. Det är de kalla böstregnen och svårigbeten för belägringsarmåerna att proviantera sig. De förra ha redan visat sig ytterst kännbara, och hvad den senare beträffar, har den antagit sådana dimensioner, att trupperna redan nu skola vara stälda på stor förknappning. Vi hänvisa i detta afseende till den uvder rubriken Kriget meddelade skildring som en korrespondent till N. Freie Presse gitvit om de ofantliga svårigheter och hinder hvarmed det tyska kommissariatet har att kämpa. Kommer härtill att passen i Vogeserna hvimla af frikårer, hvilkas antal snarare ökas än minskas och som genom Garibaldis ankomst snart torde få en mycket stor betydelse, måste det medgifvas, att äfven Moltke och Bismarck ha någon anledning att med oro motse den närmaste tiden. Den ytterst fiendtliga hållning com befolkningen alltmer iakttager mot preussarne och som gör det omöjligt för mindre afdelningar af dem att visa sig i byarna utan att bli öfverfallna och måssakrerade af bönderna eller friskyttarne, är äfven en omständighet som de preussiska härförarne och statsmännen ej knnna undgå att skänka sin uppmärksamhet. Byarna der sådana öfverfall ske brännas väl, men med hvarje sådan nedbränd samling af fredliga hem utså mordbrännarne draktänder som snart växa upp i förtviflade, dödsföraktande beväpnade män. En korrespondent från tyska högqvarteret i Versailles skrifver äfven, att denna alltjemnt stigande förbittring och det sätt hvarpå den ger sig laft ej förfelat att der göra ett djupt intryck. Det är förmodligen denna stämning hos konung Wilhelm och hans omgifning som gjort att man i London börjar tro på en snar fred, utan att man har några bestämda fakta att i detta afseende hålla sig till. Så skrifver en korrespondent derifrån till Inde pendanee : Det synes mig ej vara ur vägen att framhålla det faktum, att oaktadt alla tecken häntyda på ett beslut hos båda de krigförande att drifva sakerna till det yttersta, allmänheten här börjar tro, att yi stå nära en plötslig omkastning, att vi äro närmare freden än någonsin. Det är svårt att förklara orsakerna till denna omkastning i opinionen, ty fidvingarne omtala endast fakta, som äro egnade att tvärtom öfvertyga oss, att vi snarare stå vid början af en ännu förfärligare kamp. Det är måhända endast af instinkt, som tron på en nära förestående tred börjar vinna mark. Det är möjligt att man här förvexlar önskningar med förhoppningar. Men likväl skulle tsan, om man noga undersöker ställningen, kunna finna elementerna till dessa så ati säga ofrivilliga förhoppningar... Korrespondenten. uppvisar derefter hvilka talande skäl man å båda sidorna har att önska ett slut på kriget, samma