relsesättet, som nu jämrande utropa att nn först blir olyckati stor i Frankrike, sedan ran lättsinnigt ntropat republiken, må de uppgifva dels hvilken annan form, dels htilka ätdfa persöner, för Frankrikes räddning bort anlitas. Skulle kejsardömet haft den ringaste möjlighet för sig? — Skulle konungadömet, innan ens någon tronkandidat fanns, haft mer utsigt? — Skulle en ren och okoötrolleräd diktatur, med de erfatenheter landet haft, varit möjligt att förorda af sådane män, som då hade mod och kraft att uppträda? — Och personerna? Grefven af Chambord, — grefven af Paris, — det kejserliga priosbarnet, — kejsarinnan, — — hvem äf älla dessa skulle baft det ringaste opp om att kunna vinna allmänt bifall inom landet? — ingen! Nåväl hvad gjorde väl majoriteten för att. rädda landet? Skulle de män, hvilka hittills såsom den sannt demokratiska principens förfäktare Inom representationen, fäctat Europas blickar på sig, skulle dessa män ett enda ögonblick kunnat begå ett så oerhördt misstag, som att söka räddning för Frankrike hos de män, -som utgjorde bonapartismens banbrförare, kämpar, salarierade, ja dess kreatur? Omöjligt! Alltså fanns blott en enda väg och den beträddes också, såsom vi veta. Trocha erhöll nästan diktatorisk makt, men — och jast detta anse vi såsom ett vilkor för framtida ötveckling — en regering jemte sig, hvars president han dock är. Sannerligen är det icke svårt, att tänka sig den så ögonblickligt framkallade organisationen at styrelsen bättre. Att senaten borde upplösas, var till och med endast af ekonomiska skäl en nödvändighet — men de pölitiska skälen voro icke mindre vigtiga. — Att lagstiftande kåren upplöstes var så naturligt, att väl ingen med sundt förnuft kan vilja bestrida det välbetänkta deri. Hvem, näst det kejserliga systemet och Oliliviers äregirighet, drog landet in i dess nuvarande olycka, om icke just denna eländiga majoritet. Månne det icke skulle vara lärorikt, att ett ögonblick draga tankarne från det hemska drama, som nu uppföres i Frankrike, och se något litet, endast två månader, tillbaka? — Naturligt är, att icke ens sjelfva protokollerna, så!edes ännu mindre en i hast ur minnet framlagd beskrifning öfver kammarens sammanträden, kan lemna ett sådant intryck och en så stadgad öfvertygelse om dessa mäns verkliga litenhet som den pergonliga närvaron lemnat. — Men derför att författaren hade den stora förmånen, att just under dessa för majoritetens framtida bedömande så värderika dagar, vara närvarande ända till kammarens prorogation, så är han af den tanken att en återblick, om än aldrig så kort, skall vara välgörande för dem som hafva benägenhet, att öfver hvad som den 4 Sept. hände, utropa sitt korsfäst. Vi behöfva endast påminna om buru vensterns ledamöter och isynnerhet Jules Favre ! och Thiers, satte sig emot kriget. Vi påtninna endast i förbigående om hertigens af Gramont våldsamma och retande taliförsta och andra kammaren, för att uppväcka patriotiska lidelser inom desåmma. Så påminna vi äfven om den 8. k. affronten, hvilken Benedetti förstod att ådraga sig i Ems. Ja, vi vilja blott antyda huro båda kabinetten Ollivier och Palikao tjenstvilligt och underdånigt arbetat i dynastiens och mot landets tydliga, i klar dag liggande intressen, t. ex. mot nationalgardets återupprättande; frikårers bikdande i departementerna för att försvara landet mot-ströfkårer (fiendtliga); utdelände af: vapen; sanningsenliga underrättelser 0. 8. v. Vi antyda endast allt detta, emedan ingen lärer vara i okunnighet derom; blott tankarne f återföras på dessa förhållanden. Men — majoriteten inom kammaren — den torde för-! tjena ett litet kapitel — ty genom dess bållning möjliggjordes olyckan. . ; Af denna återblick skall det visa sig, stt ; vensterns ledamöter alldeles icke hade det i f : s ( : ( nm ber mr förtroende till landets försvarskrafter, som man genom alla möjliga medel sökte bibringa folket och hvari man, olyckligtvis, alltför väl lyckades. Redan den 10 Januari i år väckte Ernest Picard (nuvarande finansministern) motion om reorganiserande (återupprättande) af nationalgardet enligt 1831 års-lag. Samma förslag väcktes med modifikationer och vid samma tid äf Jules Favre (nuvarande utrikesminij stern)-och Larrieu. Dessa motioner blefvo enom ministörens och kammarmajoritetens femödanden undanskjutna. Då väcktes åter samma motion af Latour du Moulin och han framlemnade den underskrifven af 17 af kammarens ledamöter, den 17 Juli, d. v. 8. två dagar sedan kriget var erkändt som för, klaradt (det förklarades dock först officielt? den 19 Juli). Vid samma tillfälle upplifvade ! Ernest Picard äfven sin, ännu hos utskottet hvilande motion. — Nåväl — dessa motioner begrofvos af majoriteten under Olliviers an-! förande, på de skäl att armena och mobil-! gardet voro tillräckliga för alla eventualite-! ter (såsom det ofta upprepade ordet lydde). : Vid ett tillfälle utropade Picard: Man får ) icke glömma att då invasionen skedde var ; Frankrike afväpnadt. Dervid uppstod ett ; starkt sorl och ropen: oh, oh! Abbatucci skrek: Tala om invasion nu! Det fattades ! blott.! ; Ordivaire beklagade den militära organisa) tionens stora brister (vices) med afseende på ; intendenturen och sjukvården. — Som alla veta hafva dessa hans påståenden befunnits , allt för sanna. — Glais-Bizoin uppmanade l! krigsministern att meddela kammaren huruvida den ändamålsenliga förändringen af militärens ekipering, som af marskalk Niel blifvit ntlofvad, var åvägabragt. Att dessa anmärkningar och klagomål icke skulle eller kunde leda till något resultat, midt under krigsrustoingarne, är klart; men de bevisa att det icke fanns särdeles stort förtroende till den militära organisationen. Men intet kan bättre än mottagandet af de Jouvencels tal bevisa i hvilken jernhård förhärdelse majoriteten befann sig. De Jouvencel hade vid årets början väckt motion om att beväpna de medborgare, hvilka fyllt 30 år och således icke kunde få inträde i armån eller mobilgardet. Denna motion hade, såsom han under diskussionen den 22 Juli!l upplyste, hvilat hos initiativ-utskottet, irien var af honom nu återupplifvad, med anled-s ning af krigetg analkanda 3 — m fm IT