afstyra denna resa. Konungen svarade med tårar i ögonen: Ni viljen då, att jag dör detta år (1783) i Sverige; jag vet från god källa och är derom öfvertygad, att detta blir mitt öde, med mindre jag kommer från Sverige detta år. Den goda källan var — Björnram, konungens spåman och teckentydare, hvilken genom pagerna fick del af konungens hemligaste handlingar, hvarefter Björnram begagnade dessa upplysningar att förblinda konungen med sin magiska konst. Armfelt och pafran som ville förmå konungen att resa, läto jjörnram säga, att konungens lif sväfvade i fara om han ej reste. Denna tanke var ej svårt att uppjaga, ty han fruktade för lönnmord, och då han väcktes af någon anledniog trodde han alltid i yrvakenheten att en våldsam död förestode honom. Då en natt vakthafvande officern väckte konungen för att anmäla en i Stockholm utbruten eldsvåda, blef konungen så förskrämd, att han invecklade sig i sängtäcket, rullade sig längst bort i sängen och ropade: Barmbhertighet!... Hjelp! Man hade svårt att bringa honom till sansning, och förskräckelsen slutade med ett för honom naturligt konvulsiviskt skratt. Konungen, som beslutit att äfven besöka franska hofvet, ville först taga med sig en fåtalig svit, men ibland den sin page Peyron — en ung person, som hade hvarken geni eller kunskaper, och hvilken hade tjent i Franokrike såsom kapten vid regementet De la Marck, derifrån han dock blifvit kasserad jemte 15 officerare af samma regemente, för myteri 1781 i Brest, emedan de ej ville embarkera för att afgå till Indien. Det var opassande att medtaga en så komprometterad person till. Frankrike och presentera honom vid hofvet; konungen utsåg öfverståthållaren baron Sparre att äfven medfölja, och då han begärde blifva befriad på grund af sin ålder och en vacklande helsa, sade konungen: Sätt mig icke i nödvändighet att befalla eder, baron Sparre. Äfven Sergel skulle medfölja. Underhandling inleddes med grefve Axel Fersen, memoarernas författare, att hans son, grefve Hans Axel Fersen, då kapten vid gardet och öfverste i fransk tjenst, skulle följa med på resan. Denne hade rågra månader förut återkommit till Frankrike från sina fälttåg i Amerika — han hade på sex år ej träffat fadren, som otåligt väntade på hans hemkomst. Fadren bönföll förgäfves att sonen skulle befrias ifrån den erbjudna hedern; men fadren ovetande afsände konungen en kurir till unge grefve Fersen, med befallning att möta i Tyskland för att medfölja till Italien. En särskild anledning härtill var att konungen, som under sitt vistande i Spaa önskade, men icke lyckades blifva inbjuden till franska hofvet, kände att unga grefve Fersen åtnjöt drottningens af Frankrike synnerliga bevågenhet. Ekiperingspenningar till sviten anskaffades på det sätt, att t. ex. gunstlingen Armfelt fick fullmakter på. fyra lediga pastorater att försälja till.den mestbjudande, och samma inkomstkälla anvisades äfven åt de pager som skulle: medfölja. Den var icke ny, utan hade förut anvisats åt favoriter. En gång hade det bästa pastoratet inom Åbo stift blifvit såldt af Armfelt till en prest, som af konsistorium och hofrätten blitvit afsatt, emedan han vägrat kamraterna åt de sockenboar, som ej velat betala den af honom åsatta penningetaxan för nådemedlens erhållande. Bland andra utvägar som konuogen använde för att öka. sina egna till ångar för resan, var att biljettaxan vid de begge kongl. teatrarne höjdes med 24 pro2 VV HA cent. Efter sötadt spektakel på Drottningholm afreste konungen kl, 11 på aftonen den 27 Sept 1783 plötsligt, utan att taga afsked af någon, ej-ens drottningen. Han gick ombord på en salsslup, .som roddes till Fittja der resvägnen väntade. På drottningen åstadkom gemålens plötsliga försvinnande ingen nedstämning: hon kände sig mera fri och yttrade vid bästa lynne då hon dagen efter gaf cour: Man säger att konungen afreste förliden natt. Dagen derpå, lemnade hon Drottningholm och inflyttade i det för henne så kära Stockholms slott. Från Ystad afreste konungen på postjakten till Warnemiinde; men der måste sviten delas, enär den var alltför stor för att kunna resa tillsammans. Samlingsplatsen för. alla skulle bli Verona. Han hade lofvat hertiginnan af Mecklenburg att besöka henne i Schwerin och Ludvigsburg, der hertigen heun s gemål residerade. Den sistnämnda hade. med stora kostnader föranstaltat en präktig mottagning; men konungen ändrade resplan, och lät en del af sviten passera. genom Schwerin, der agen Peyron och konungens kammartjenare jatogo det hotell som konungen skolat begagna: de spelade konungens roll, och drefvo Sn oförskämdhet så långt att uppträda på den förnämsta adelns assemble--och låta sig bemötas med den uppmärksamhet som tillkommit konungen, sjelf begaf han sig ledsagad af en kavaljer till Ludvigsburg gick igenom parken och trädgården, men besökte ej det hertigliga paret, som afbidade hans ankomst. Haas stora nöje var att under resan i Tyskland bedraga dem som ville se honom. Ån fick baron Es en, än någon annan agera kung, Så t. ex. i Närnberg der han dröjde tre dagar: först den sista dagen upptäckte han sig för magistraten. Tre veckor dröjde han i Pisa för att, ehuru ärstiden var olämplig, begagna baden — det uppgifna skenskälet för resan — men hade tråkigt och längtade derifrån. Obehagen ökades genom den stränga kölden. Tili Florens begat sig konungen; iförhoppning att der sammanträffa med kejsar Josef II, hvilken med sin familj skulle besöka Italien för att arranger? sitt förslag att låta den romerska konungakrönan sättas på sin nevö, son till storhertig Leopold, kejsarens yngre bror. Konungen var ytterst angelägen om ett möte med: kejsaren; för att sluta det spända förhållande de begge hofven emellan i anledning ar trakasseriet med grefvinnan Kagenechs och derjemte för att personligen få kärna den furste som för sina dygder och sin vishet var så högt uppburen. Kejsaren ankom så plötsligt till Florens att han den 19 December kl. 9 tog konungen på sängen. Han fick endast tid att taga på sig nattrock och tofflor. Deras samtal räckte en timme. Konungen hade föresatt sig att tidigt på—-— 2 FT hacvera keisareng besök, ment; —— — me BR ts Ms NAR br e — OO ER — T SA a AR Hl ARA SR LA m mr 0 mn — RQ ot MM KA OR AD AD