tegritet. I ett annat telegram från Italien till Neue Ziricher Zeitung meddelas: Enligt ett tillkäpnagifvande från Paris-Lyon-Medelhafsbanans bolag har fortskaffningan af gods med snabbtåg öfver Mont Cenis tillsvidare blifvit inställd. — Detta afbrott i godsbefordringen kan blott förklaras genom en nära förestående transport af italienska trupper till Frankrike. De sydtyska tidningar, som aftrycka detta telegram, mena, att 100,090 man italienska hjelptrupper icke ha stort att betyda, då Tyskland redan på förhand har en öfverlägsen styrka i fält, men de röja dock en viss fruktan, att en italiensk armå lätt skulle kunna göra en obehaglig diversion genom ett infall i Baden och Wirtemberg. För öfrigt iakttaga de officiösa italienska tidningarna ännu alltjemt en neutral hållning samt tystlåtenhet angående regeringens underhandlingar med Frankrike. Till Journal officiel skrifv2s från Florens under den 21 Juli: Fälttåget år 1859 och derpå följande händelser gifva ett oemotsägligt vitnesbörd om Frankrikes vänskap, och vi hafva å andra sidan icke glömt på hvad sätt Preussen vid detta tilltälle uppträdde. Preussen bekymrade sig då så litet om Italiens frihet och betraktade ett stort folks eklatanta återuppståndelse med så fiendtliga och misstänksamma känslor, att det förklarade besittningen af Venetien oundgängligen nödvändig för Tysklands försvar. Det åtnöjde sig icke med att göra denna politiska sofism gällande i teorien, utan vidtog äfven åtgärder till att försvara den med sina vapen, och dess krigiska demonstrationer voro hufvudorsaken till freden i Villafranca. Ehuru Venetiens annexation följde på kriget år 1866, är det bekant för alla att ingen vänskaplig känsla för Italien ledde Preussen under denna strid. Bismarck hade i sjelfva verket endast ett syftemål: det Habsburgska husets förödmjukande och hela Tysklands läggande urder Preussens ok. Han sökte Italiens allians för att framkalla en diversion, som kunde gynna : hans planer, Ehura det italienska folket drog fördel af en lycklig situation, är det dock alltför skarpsynt för att icke fullständigt hafva genomskådat Preussens egoistika tanke, och det vet, att det icke står i någon förbindelse hos en bundsförvandt, som behöfdefdess bistånd och som sedan oafbrutet har kastat lystna blickar på hamnarne vid Adriatiska hafvet, isynnerhet Venezia, enedan den betraktade dem som oundgängliga vilkor för sin maritima utveckling. Preussen har dessutom icke länge sedan i en utiett obevakadt ögonblick utgifven skrift visat, hvad det i sjelfva verket tänker om Italien. Det är ännu i friskt mione, hvilken harm det väckte på hel. halfön och huru vältaligt general Lamarmora i deputeradekammaren gaf uttryck åt denna harm, då man erhöll kännedom om de skrifter den preussiska generalstaben ntgifvit om fälttåget år 1866 och de omdömen af hvilka de åtföljdes. Man har icke glömt, i hvilka hånliga uttryck kabinettet i Berlin, som är ansvarigt för en under dess auspicier offentliggjord skrift, vågade uttala sig om vår tappra här. Skandalen var så stor, att till och med de,isom för en kort tid gjort sig illusioner angående Preussens känslor mot vårt land, plötsligen fingo sina ögon öppnade. En italiensk skrift måste utgifvas för att beriktiga dessa vanställningar af fakta och skaffa oss upprättelse för detta förtal. Nu har utan tvifvel sanningen kommit till sin rätt och de historiska fakta blifvit retablerade; men minnet! af denna skamliga förnärmelse lefver ännu : och skall ständigt lefva i nationens hjerta. Denna reaktion har varit så häftig, att hon närmat oss till Österrike. Till följd af den politiska lag, som i en naturlig allians förenat alla de nationer, som hotas af samma ; äregirighet, stå vi på bästa fot med kabinetnet i Wien. Intet kan vara mera logiskt.: Österrike har samma fiende som vi, och Venezia sväfvar i lika stor fara som Triest. Efter att ha förvandlat Kiel till en preussisk arsenal och efter att ha skrämt Holland genom pretentioner på Amsterdam och nordsjöhamnarne, drömmer nu kabinettet i Berlin om att rycka åt sig Triest och Venezia. I Om icke Fravkrike, hvars högsinnade, i ei1 vilisationens tjenst stående politik endast går ut på att upprätthålla de konstituerade nationernas oberoende och Europas jemnvigt, i rättan tid intervenerat, skulle Sydtysklands nnodertryckande af Preussen endast hafva blifvit förspelet till Ital undertryckande. Det aovarande fälttåget ä) hvad oss angår, endast den naturliga konseqvensen och den sanna folländningen af fälttåget år 1859. Händelserna hafva ofta en politisk betydelse, som går utöfver hvad de, som föranledt dem, sjelfva tänxt sig och hvad man vid första ögonkastet kan tro. För icke länge sedan tog Italien initiativet till att lemningarne af alla dem, som fallit vid Solicrino, till hvilken nation de än hörde, skulle förenas i en gemensam grafkammare på denna berömda valplats. Det låg en religiös tanke till grund för denna ceremoni; man kände att en sådan handling var en skyldighet mot de soldater, som offrat sitt lif under utförandet af en stor pligt. Men hade icke denna ceremoni äfven en annan betydelse? Var den icke ett högtidligt vitnesbörd om att man kastade glömskans slöja öfver de stridigheter, som fordom herrskat mellan Österrike och Italien? Var den icke ett nytt bevis på, att Italien och Frankrike äro förenade genom de vänpskapligaste känslor, och en oupplösligjallians oryggliga grundval ligger i de lysande segrar, som gemensamt blifvit vunna, och i de båda jändernas gemensamma intressen?,De opinionsyttringar som vid detta tillfälle egde roa hafva visat att detta är Italiens tanke. De preussiska oller revolutionära agenterna skola förgäfves söka föra den allmänna meningen bakom ljuset. De italienska soldaterna skola med sina varmaste välönskningar följa vapenbröderna från Solferino på ysklands slagfält. I anledning af, det ultratyska partiets demonstrationer i Österrikes tyska provinser. skritver i die Tagespresse: Ingen, som är österrikare i ordets sanna mening, kan gåin på att Österrike eventuelt skulle draga svärdet för att försvara Tysklands territorium. Om FREI VR LJ AL gt Rn vi slöte oss till Preussen, hade vi ja icke en. gång någon garanti för att det icke inginge en;