BLANDADE ÄMNEN. Sjusofvaredagen i Arboga omtalas i stadens tidning på följande sätt: Sjusofvaredagen (förliden onsdag) började på morgonen att blifva temligen lofvande för dem, hvilka önskade att ute njuta af den herrliga naturen, men invecklade sig snoart i en blågrå mantel och började taga på sig en vigtig min. Detta oaktadt sväfvade svalorna i stor skara högt i skyn, proklamerande en vacker dag; men en och anvan af dem hade tagit bättre reda på väderleken, och liksom för att gäcka sällskapets förhoppningar gjorde långa färder tätt utmed. marken, antydande att minoriteten den gången skulle blifva segrande. Ovissheten varade ungefärligen halfva dagen, hvarunder en och annan varm droppa visade sig å gatstenarne. Så kom Thor vid tretiden och gjorde slag i saken, åkte i sin vagn värre än Jehu, skrämmande barn och nervsvaga, samt slog bammaren så våldsamt att det blixtrade dervid. Detta kunde icke himlen öfvervara utan att aktivt deltaga med Thor, och dess fönster öppnades, hvarvid rännstenarne förvandlades till forssande bäckar. Sedan Thor åkt sig trött och regnet afstannat började solen åter le samt visa sig i sin prakt. På så sätt aflopp sjusofvaredageny å hvilken man är van att aktgifva för att sedan utröna huru väderleken skall fö rete sig. — Bröder, som icke äro bröder. En nyligen afliden öfverstelöjtnant Daniel Boethius i Upsala, en man, åt hvars många högst aktningsvärda egenskaper tidningarne gifvit ett rättvist erkännande, hade också åtskilliga egenheter. En bland den var att han och hans för flera år sedan aflidne broder, professor i juridiska fakulteten och lika högt uppburen för sin ädla och i alla afseenden aktningsvärda personlighet, oaktadt den förtroliaste vänskap och daglig sammanlefnad alltid kalfade hvarandra för herre. Hvad säger herrn? Adjömed herrn! Vill herrn gå med ut? — sådana uttryck hördes dagligen i brödernas gemensamma boning, tillföljd af någon vana, som de antagit vid mycket späda år. Först när professorn låg på dödssången, återvände, såsom ofta händer, de allra tidigaste barndomsminnena, och han började kalla Daniel för du, hvilken ovanliga företeelse väckte den lifligaste uppmärksamhet hos ett ungt fruntimmer, en anhörig, som den tiden vistades i brödernas bus. Jag vet inte, hvad som är å färde., yttrade hon till en vän, men något underligt måste det vara, ty farbröderna hafva blitvit bröder. — Gåfva till franska armån. Ett märkligt gåfvobret är följande, infördt i Gaulois för den 20 dennes: Härmed hafva vi äran sända eder 5000 lådor säkerhetständstickor, de s. k. Kristina Nilsson af Sverige, som en obetydlig, men välment gåfva till armen. Vi hafva nemligen trott, att en tändsticka utan fosfor och svafvel skulle vara af stort värde i ambulanserna. Bolagets chef A. de Saint Paul — Jag har den! En mängd af officerarne i franska armån äro samlare, Under italienska fälttåget fanns t. ex. en zuavofficer, som samlade fjärilar. Under bataljen vid Solferino var vår officer i spetsen för sitt kompani, som just gjorde tiraljörtjenst mot österrikarne. Hastigt ser han på några metrers afstånd från sitt folk en fjäril, en utomordentlig präktig fjäril, som under skotten och krutröken flyger från blomma till blomma. Hvi!ken frestelse! Officern tvekar ett ögonblick, men han kan ej hålla sig, han går utan att söka betäckning, framom sina soldater... ett raskt språng ... och han bar fjärilen Han tager af siv mössa och stoppar in skatten der... han utstöter ett skri af glädje och ögonblicket derefter rullar ban i gräset. Han hade fått en kula i bröstet, Hans sista ord var: Jag har den!