Böner erkände, att de under öfversvämningen förorat all energi -och allt mod och ofrivilligt begynt sätta tro till att detta var verldens ända. De hade blott väntat att dessa ismassor skulle drifvas mot husen, hvårpå skulle följa en allmän förstöring och undergång. Vi hafva hört omtalas att en qvinna i vår församling omkommit, men veta icke om hon drunknat i sin bostad eller dött af förskräckelse. Det berättas äfven att en mängd menniskor för att rädda sig klifvit upp och suttit på taken. — En oförliknelig korrespondent. Newyork Herald har en märkvärdig korrespondent i Paris, hvilken genom ett öfverraskande meddelande i en fart löst gåtan: Hvarför har franska nationens välde öfverhufvud i en hast blifvit så konstitutionelt? Kejsaren har, såsom denne för tillverkandet af humbugs mycket passande brefskrifvare berättar, dukat under för en vida starkare motståndare än venstern eller venstra centern, nemligen för — döden, kejsaren är död!... Han dog kring den 8 Sept. förl. år för kirurgen Ricords operationsknif. Att alldeles bestämdt säga dagen kan Eorrespondenten dock icke, men sjelfva faktum är ostridigt, menar han. Det var kejsarens uttryckliga önskan, att man skulle hålla hans död hemlig, och kort före sin död erhöll han både Englands och Rysslands löfte, att tronen skulle tillfalla sonen. Den jäsning, som i Sept. rådde i Paris, gjorde det omöjligt att tillkännagifva för folket hvad som hade inträffat. Ministrarne och de förtrogne tjenarne blefvo vunna af kejsarinnan, och för att bedraga allmänheten anskatfades en kejsare för syns skull Korrespondenten har med en stärk kikare sett hur denna kejsare-mannequin gått och spatserat på terrassen i Tuilerierna och örklarar att han liknar. urbilden på ett slående sätt och är lika stor som aflidne kejsaren. Enligt korrespondenen hör denne mannequin till kejserliga familjen, dock ej till den arfberättigade grenen. Enligt korrespondentens försäkran var det denna monark-mannequin, som höll talet till lagstiftande kåren, som på nyårsdagen mottog diplomatiska kåren — vid hvilket tillfälle bedrägeriet upptäcktes — och som nyligen åkte i vagn med kejsarinnan och kejserlige prinsen på boulevarderna. — Qvinliga läkare. Ryska börstidningen försäkrar, enligt Golos, det medicinalrådet i S:t Petersburg fattat beslut om att officielt medgifva qvinliga åhörare tillträde till föreläsningarne och undervisningen inom universitetens medicinska fakulteter, med öppen lemnad rätt för desamma att sedermera idka åka repraktik, dock utan erhållande af diplom. Medicinalrådets beslut skulle underligga ytterligare ompröfning i legislativ väg. — Odessa tidning omtalar ryktesvis att fem fruntimmer, tillhörande judiska samhället i Odess: bereda sig till inträde i medicinska fakulteten vis något af Rysslands universiteter. — Lappbröllop. Från Arjeploug skrifves till Skånska Telegraten: I Arjeploug bivistade jag ett lappbröllop, hvartill jag blifvit inbjuden. Vigseln förrättades i prestgården, men balen hölls i en stuga som för tillfället var utrymd. Bruden såg ganska bra ut, boss ggn också och båda voro fasligt grannt utstyr Bruden var behängd med en massa silfverprydnader, förnämligast placerade på kapti-(rock) kragen, bröstet och vid händerna; på hufvudet bar hon ett slags diadem äfven af silfver.. Brudgummen var utstyrd med ett bredt och tungt silfverbälte. Dessa prydnader äro af en ovanlig, barbarisk form, men lapparne sätta på dem ett stort värde, ej för silfrets skull, utan för den effekt de åstadkomma genom sin klang och ljusbrytning. Alla flickor buro dessutom dylika prydnader. Vid vårt inträde, häradshöfding — — var äfven inbjuden, kommo brudparet emot oss under uttalande af det sedvanliga puorist! puorist! (god dag), hvaärpå jag, som fick fungera som tolk, svarade detsamma. Makte veeso Arieplougen Jäkare? (hur mår du, lilla Arjeplougs jägmästare?) var brudens fråga till mig. Å — Todn Lagemanneb? (och du, lagman?) var frågan till min följeslagare. — Puorak Sameen Akka (väl, lappbrud). Och härpå följde handslag, men, inga näskyssar, som annars brukas bland fjellapparna, Koxeh (skopor af silfver) komma nu fram, llda med renadt bränvin. Först drack bruden, lerpå räcktes Koxeh åt min följeslagare och, sedan han druckit, åter till bruden, som drack på nytt och lemnade den åt mig, och så fortfor sk pan att gå mellan bruden och oss en stund unde: nickningar å hennes och tacksamhetsbetygelser å vår sida. Derpå börjades dansen med fröjd och gamman: Flickorna joickade (sjöngo) sina lappska, entoniga sånger, männerna kysstes med nästipparna och spelmannen gned på den sista stränZn tills norrskenets bleknande gtrålar bebädade len gryende dagen och manade till hvila och ro