RR som af de utgifna broschyrerna, och an kunde ej neka till att han funnit skälen för Salabanan ofantligt öfvervägande. Han hyste icke något riktigt förtroende till det der bolaget, som skall bygga bibanan Sevalla—Köping. Han kunde icke. inse, hvarför en bana från Sala till Köping skulle vara så svår att åstadkomma. Sevallabanan skulle på en sträcka af 3 mil från Thureberg komma att fremgå öfver en ganska kuperad mark, och till: följd deraf arbetet blifva ganska kostsamt. Ten skulle komma att draga aa från Upsalabanan, För att hafva nytta ätt en sistp. mnda blefve man nödsakad att fortök d der, till Gefle, hvilket åter förutsätter en Sad ut gift af 8000,000 rdr. Man har velat inVW ra att norrländingarnes ifver för Salabanan Sulle härleda sig från en önskan att dråga traTiken från Stockholm till Gefle. Denna misstanke är ogrundad. De vilja blott få norra stambanan färdig så fort som möjligt och. föredraga derföre den utsträckning af densamma som blifver kortast och kostar minst. Tal. yrkade bifall till utskottets förslag. . Frih. Stjernblad ansåg den lösning af frågan grefve Posse föreslagit vara den sämsta möjliga. Den kunde icke försvaras, hvarken ur billighetens, ekonomiens eller klokhetens synpunkt. Är det billigt, är det med representationens värdighet enligt att nu, sedan tre fjerdedelar af vårt stambanesystem är o färdiga och em stor del af vårt land fått sitt behof i detta. hänseende tillfredsstäldt, säga tvärt nej till: alla uppfordrin ar att göra något för den återstående delen? Talaren var. lifligt öfvertygad om Salabanans företräde, men om han endast hade att välja mellan rent afslag och Sevallabanan, skulle han med glädje rösta för den senare. Nu, då ingen sådan nödvändighet var förbanden, yrkade han bifall till utskottets förslag. Hr Leyonancker förklarade det ligga i bergslagernas intresse att få norra stambanan öfver Sevalla. — Gefleborgs8 och Westernorrlands landsting hafva uttalat sig för Salabånan, det förra tydligen för att draga rörelsen från Stockholnr till: Gefle. Westmanländingarne :deremot vilja bibehålla sin gamla stråkväg till Stockholm och den sammanfaller med Sevallalinien. Genom Salabanan skulle förbindelsen mellan Stockholm och Westmanlands bergslag komma att gå 4 mil i krok, och detta betyder ganska mycket: Det är tillräckligt för att tvinga rörelsen, in på andra vägar. Man gör på den motsatta sidan mycken affär af att Salabanan skulle blifva en fortsättning af en redan färdig bana. Men är det väl nödvändigt en förlust, .om tvenne banor utgå från Stockholm? Från alla stora hufvudstäder ser man jernbanor utgå i flera riktningar, och de löna sig i allmänhet ganska bra. För öfrigt kunde kostnaden för norra stambanan minskas med 4,000,000 rdr, om man byggde den smalspårig från Sevalla. Tal. var en vän af sparsamhet ifråga om byggandet af jernvägar; likväl ville han icke sträcka Spomjamheten så långt, att han yrkade det staten skulle upphöra med detta byggande innan stambanesystemet ännu var färdigt. Han yrkade bifall till regeringens förslag. Hr Bennich förklarade sig vilja med: alla lofliga :medel arbeta för Sala-linien. Hans åsigt i denna fråga grundade sig på en långvarig erfarenhet. Den stod i öfverensstämmelse med.det resultat, hvartill 1861 års jernvägskomitå, af hvilken han sjelf var medlem, kommit, och med det beslut, som vid riksdagen år 1863 fattades af alla fyra stånden. Då byggandet af södra stambanan beslöts, ansågs frågan om en stämbana på norra sidan af Mälaren i och med. detsamma hafva förfallit. Det fanns på den tiden. ingen som föreställde sig, att man skulle hafva en på hvardera sidan. Af ridderskapet8 och adelns protokoller för 1860 års riksdag kan man se, att Salarlinien på den tiden icke ansågs dålig och förkastlig eller stridande mot Stockholms intressen. MHufvudstadens dåvarande styresman, den vördnadsvärde Jakob Hanilton, förklarade sig för densamma. Detsamma gjorde äfven dess nuvarande styresman. Nu kommer han med petitioner från 5000 industriidkare, murare m. fl. och förklarar på dessa vänners och Sina egna vägnar, att öfverste Ericson icke är någon statsekonom, emedan han försvårar Sala-banan. Skada blott, att meningarne visat sig så vacklande i denna fråga, att man icke kan fåsta någon särdeles vigt vid dessa opionsyttringar. Vid en resa mellan Upsala och Sala förliden sommar hade tal. icke i dessa trakter förmått upptäcka någon ödemark, utan endast ypperliga sädesfält. Att der icke är någon ödemark visar sig bäst deraf, att man för Sala-banan måste exproriera flera qvadratref åkerjord på hvarje mil än för Sevalla-banan. Att Gefleborgs landstings ifver för Sala-banan hade sin grund i något omedelbart Iokalintresse, kunde tal. icke: tro. Bergslagsprodukterra komma till Gefle lika fort på båda linierna, och norrut från Krylbo sammanfalla de. Man gör mycket väsen af den krok, som trafiken mellan Stockholm och bergslagen måste taga, om Säla-linien segrar. Men huru många orter i vårt länd hafva väl varit så lyckligt lottade, att de fått jernvägsförbindelse på den rakaste och kortaste vägen? — Tal. yrkade bifall till utskottets förslag. är von Ehrenheim trodde icke att man, när det gäller så vigtiga intressen, bör i första rummet göra afseende på kostnaden. Att förkasta den för vårt lands materiela utveckling fördelaktigaste riktningen af norra stambanan -och istället låta henne göra en krok af fyra il, syntes honom vära en sparsamhet af det slaget som stöter på areor Hr Petr6ö: åberopade till förmån för-Sala-linien den åsigt regeringen vid 1856 års riksdag uttalat, nemligen att stambanorna -förnämligast borde gå -gehom sådane orter som ligga på afstånd från de stora vattenvägarne. Nu hade regeringen gått ifrån det system hon då omfattade, Tal. ingick i en kritik af de för Sevalla-linien framstälda skälen och kunde icke finna dem tillfredsställande, hvadan han yrkåde bifall till utskottets förslag. Hr Wern vidhöll sina inom ståtsutskottet uttalade åsigter i denna fråga och yrkade bifall till Sala-banan. Ar Casparsson åberopade de år 1856 af regeringen gmlagda och af representationen godkända grunderna för stambanors byggande, hvilka man icke nu borde frångå, samt kallade Sevalla-linien en fantasi, som tagit gestalt af en kongl. proposition. Att lägga stambanorna i närheten at de stora vattenkommunikationerna vore att låta den fattige förblifva i sin fattigdom och göra den rike ännu rikare, en princip, som talaren icke kunde anse riktig. Upsala-int esset; universitetets intresse, fordrar Sala-banan, ty icke endast det materiella, utan äfven det intellektuella lifvet behöfver samfärdsel. Detta intresse förtjenar lika mycket afseende som de, hvilka vägas med viktualievigt. Talaren yrkade bifall till utskottets förslag. r Reutersviärd ansåg Sevalla-linien hafva företrädet först och främst ur ekonomisk synpunkt, då man tager detta ord i dess sanna mening och icke blott afser en besparing för ögonblicket, för det andra ur strategisk synpunkt, för det tredje derför att det är af vigt för laändets hufvudstad hvilken betraktar den såsonv en lifsfråga för sig, för det fjerde derför. att Westmanland behöfver en jernväg i denna riktning och längesedan fått löfte om en sådan. Talaren yrkade bifall till reberingens förslag: Å Hr Hasselrot förklarade sig äfven för SevallaPpanan såsom mest öfverensstämmande med Bergslagens och Norrlands intresse samt med det stora nationella intresset. Hr Tersnieden förklarade sig äfven för Sevallalinien. För; Dalarne och östra Westmanland: kunna båda linierna vara lika goda, men för Norbee bergslag har Scvalla-banan äfgjördt företråHr Nordenfelt hade bittills varit emot båda förslagen, meninu kommit till det resultat att Sevallabanan var igare för statskassan, hvadan hap yrkade till utskottets förslag. 7 Hr Ry örklarade sig äfven för bifall hufvud-. sakligen äfekönomiska skäl. Framför allt uttalade . han sig emot nibilismen; en riktning, hvilkens vä