icke ega det rätta sinnet för att med samvets grannhet föra sina medborgares talan i riksför samlingen, lägga hand vid statsförvaltningen oci lagskipningen, eller såsom lärare meddela sitt ve tande åt universitetets och skolans ungdom. En dylik ställning måste hos dem, mot hvilk: undantagslagårne äro riktade, alstra vemodig: känslor, .och detta i desto högre grad, ju mer: studier och praktisk verksamhet å de områden som nu äro för dem upplåtna, införlifva dem mec det allmänna, ju oftare de äro vid val af lefnads yrken nödsakade att, antingen frivilligt i det all männas tjenst offra sina bästa krafter med ringa utsigt för framtiden, eller ock söka sin utkomst på andra fält än de, dit de af inre kallelse känna sig dragna. Vi kunna ej, vi vilja ej vara liksom främlingar, som åtnjuta en välment gästfrihet, vi vilja vara medlemmar af en och samma familj, för att i broderlig endrägt med landets öfriga söner, i mån af våra krafter arbeta i fosterlandets tjenst. Och skulle det väl lända staten till någon verklig båtnad, att skilda meningar i en del lärosatser betinga olikhet i medborgerliga rättigheter? Skall ej tvärtom ett sådant förhållande nödvändigt framkalla söndring i utveckling och sträfvan, splittring i handlingskraft, under det en och samma tro på lifvets högsta sanningar, en och samma höga sädolära bjuder frid i Äsigten föredragsamhet i samlif, styrka i sammanhållning, i kamp och strid för ett gemensamt mål. Af djup öfverty gelse, stärkt af andra länders erfarenhet, tro vi att ett lands framtid. dess utveckling och lycka äro beroende af nedrifvande af skrankor, som befunnits onaturliga, och i likhet med de män, som väckt och kämpat tör dessa förslag, anse vi tiden, äfven för vårt fosterland vara inne att förläna full likställighet i rättigheter åt dem, som hittills varit fulit likställda endast i skyldigheter. Denna vår innerliga öfvertygelse om rättvisan och billigheten i de hvi:ande grundlagsförslagen, bjuder oss ock oemotståndligt att inför Eder, Fepresemant för den kommun, i hvilken vi äro valmän, frimodigt uttala dessa våra önskningar, så att Ni må kunna derom bära vittnesbörd, och dymedelst måhända befrämja denna reform, välsignelsebringande ej blott för det ringare fåtatet, utan säkert ock en dag för hela fosterlandet. Ofverståthållaren svarade ungefär följande : Det vore för honom kärt att emottaga denna framställning, ty, ehuru en riksdagsman enligt grundlagen endast kan bindas af dess föreskrifter och derför ej heller kan framföra andra åsigter än dem han sjelf gillar, så måste det deremot vara för honom tilifredsställande att kunna till stöd för deras riktighet lägga tyngden af vitsord från dem, som förevarande fråga så nära rörer. Städse hade det ock varit hans åsigt, att samhället oenom sina, för de mosaiska trosbekännarnes ria verksamhet, inskränkande lagbestämmelser, beginge en orättvisa, och då lagar i allänhet äro och böra vara uttryck af samhällets tänkesätt, ansåg han de ännu gällande grundlagsbestämmelserna, hvars öde snärt skulle afgöras, ingalunda vara uttryck af svenska folkets känsla för det rätta. Genom de hvilande grundlagsförslagens antagande skulle dessutom det stora samhällets nytta tillfredsställas.. Sverige bör icke gå miste om någon förmåga af sina barn. Det behöfver väl dem alla. Af landshöfdingen för Göteborgs och Bohus än hade han i det svar som denne afgifvit vå en af enahanda anledning i Göteborg afgifren framställning, inhemtat de fördelaktigaste tänkesätt om de inom hans län bosatte nosaiske trosbekännares duglighet och fosterandsgagnande verksamhet, och det vitsord nan såsom öfverståthållare kunde af egen erfarenhet afgifva vore, att de mosaiske