Visserligen fånge Da ag hån honoia döt svar, : ga ONÄASL Fåknade det sågom behållning, kom! olifvit öfverlemnadt till Tiksgäldskontoret, men tal. ansåg att man såsom behållning äfven börde ante den tillökning i materielen som blifvit verkställd och framdeles skulle minskå köstnaderna. N Grefve Sparre svårade derpå, att han icke kunde räkna för behålfhing annat än det som var behållDing. Man borde icke kasta penningar i en bottenlös ejö. under förväntan att framdeles erhålla påg9n behållning derå; ty ,medan gräset gror, dör KOD. De af honom förordade indragningarne borde vidtagas snart, ty eljest kunde det lätt hända, hvatp erfardnheten ej varit utan exempel, att personalen ej kunde afskedas utan anspråk på pension, hvilket, om det tillfredsstäldes! skulle nodföra en pensionsstat, som Växt oss öfver hufvudet. Tal. utvecklade ytterligare sina här förut vidrörda åeigter. Af alla ord, som sluta på ti, älskalet tal. minst byråkrati, och allra minst, då det vore fråga om ett industrielt företag, som oaktadt civilministerns förtjenstfulla indragningar visat. ett lika bedröfligt resultat som förut. Tal. yrkade på ten yttersta sparsamhet, men framför allt på Ön skicklig administration; på sparsamböt, stmedan det är min natur (munterbet) och skicklig administration, emedan jorivägarne, såsom ett industrielt företag, derförutan aldrig komme att lemna nöjaktig. benållning. . Hr Rindgren protesterade mot det skimmer af löje, som en föregående tal. velat kasta deröfver, att erkebiskopen begärt pension. Hvad sjelfva saken beträffade kunne man hysa olika tankar; och derom vore intet att säga. Men att öfver en man, som epnat hela sitt lif i vetenskapens, kyrkans oth statens tjenst, vilja kasta löje, när han vid 75 års ålder söker en pension, samt att under hans framställning vilja lågga motiver, som för honom varit alldeles främmande, ett sådant försök borde icke få inflyta i kammarens protokoll, utan att en protest inlades deremot. (Bra, bra!) Tal. vore för sin del fullkomligt öfvertygad, att förevarande ansökning hade sin grund i den största samvetsgrannhet, då erkebiskopen ansett sig ej längre ega krafter att uppfylla sin vigtiga befattning såsom han skulle önska. Om riksdagen afslår ansökningen, så kunde man vara öfvertygad, att erkebiskopen skulle, liksom förut, använda alla sina krafter för sina embetspligters fullgörande. En fråga hade blifvit framställd, och det stode naturligtvis kamrarne fritt att gifva det svar derpå, som de funne för godt, men icke borde det tillåtas att ett skimmer af löje sökte utbreer öfver den vördnadsvärde mannen (talrikt biall). r Hjelm talade om löneförhöjning åt vissa folkskolelärare. Hr Jöns Pehrsson begärde derefter ordet och började söka från sig afvältra ansvaret för det löje, som skulle blifvit kastadt öfver en vördnadsvärd man, då högljudda rop från många af kammarens ledamöter öfvertygade honom om att en föregående talares tillrättavisningar icke gällt honom, hvarefter han afstod från ordet. Hr Törnfelt erhöll åter ordet och sökte göra troligt, att hr Rundgrens uppfattning af hans ord berodde på en missuppfattning (talrika rop: nej, nej!). Tal. hyste tvärtom för erkebiskopen den mest obegränsade. högaktning: Deremot trodde han, att man icke borde röra vid pensionsfrågan, ty då skulle både ovilja och löje uppstå bland jargehen och det allmänna tänkesättet. edan diskussionen derefter förklarats slutad, rd den kongl. propositionen till statsutskottet. Derefter företogs åter frågan om placeringen inom kaifimaren, fö det hr Tnr förordade den nya anordningens bibehållande, då derigenom vunnits den fördel, som förut eftersträfvats, eller att ledamöter från fa nma.. provins komme att sitta bredvid hvarandre. fir Printzensköld kom till det resultat, alt kammaren med uttalande af sitt ogillande öfver den maktfullkomlighet, som uttalat sig genom den nya placeringen, ville dervid låta bero. Hr Bergström från Kristianstad pro: testerade ytterligare emet det egenmäktiga ingreppet, som väl skett i välmening, men som det skulle stfidå mot kammarens värdighet att gilla, och föreslog att placeringen borde ordnas i enlighet med vid 1868 års riksdag följda, i hvilket yrkande hr Dahm förenade sig, med erinran om, huru vanans makt gjorde, att de förra representanterna trifdes bättre på deras gamla platser än pp de nya. I denna åsigt instämde hr Jöns cehrsson, som sade sig mycket tycka om sin förra plats,: hvilken den nästföregående tal. nu innehade, och som han sjelf gerna skulle vilja ha tillbaka, Hr Liss Ölof Larsson erinrade att då två fnedlemmar vid denna riksdag kommit in i kammaren från orter, som förut skickat blott en, skulle, om de förra representanterna behölle sina gamla platsen tre Personer nödgas sitta på en stol, och detta trodde tal. vara långt ifrån lämpligt; uttalande föröfrigt det hopp, att diskussionen snart måtte sluta, enär kammaren hvarken nu eller för framtiden skulle skära några lagrar af diskussioner sådana som denna; — hvarefter den också verkligen var slut. Genom votering antogs herr Printzenskölds ofvannämnda hemställan med 124 röster mot 47, hvilka röstade för hr Bergströms. Hr Jöns Rundbäck väckte i sammanhang dermed fråga derom, datt det må tillåtas den talare det önskar att, under anförande taga plats vid nedre ändan af talmansbordet. Hr Lindströms begäran om befrielse från en plats i bankutskottet bifölls och bestämdes nytt val till nästa onsdag.