Afverh ad, som han vore med en mängd olikarjade göromål, vore ett dylikt detaljarbete en fulikomlig omöjlighet, och så mycket större anledning till tacksamhet funnes mot den tävarande inaehafvaren af detta embete för åe betydliga beSparingar som blifvit vidtagna. Men de vore enigt tal. åsigt, icke tillräckliga. Att af 6,140,008 Törs bruttoinkomst erhålla en nettobebållning at endast 800,000 rdr vore ett i sanning bedröfligt resultat. Jernvägarna hade kostat 100 millioner rde och nyssnämnda behållning På ett så stort kapital vore ett bedröfligt omen för de möjligen förestående jernvägsbyggnaderna. För uppnående af ett bättre resultat irodde tal, liksom förut, att trafikstyrelsen mäste omorKuliseras och att trafiken borde ordnas på ett fullt affärsmessigt sätt; och om man icke rentaf vågade utarrendera jernvägarne, ansåg ban såsom det enda sättet, att i spetsen anställa en lämplig person, med en passande procent af behållningen såsom inkomst och vid hans sida kontrollanter, som tillsåge att statens egendom icke finge förfaras. De enskilda jernvägarne i vårt land lemnade i allmänhet erforderliga eller 5 procent för amortering etc., men statens jernvägar lemnade Mott 0,93 procent, oaktadt de på det hela taget Fore mera trafikerade. Orsaken till denna driftkostnadens olyckliga dyrhet hade man att söka i den storartade apparaten med styrelse och tjenstemän till allt för stort antal, enligt den hos oss hberrskande benägenheten att tillsätta kollogiala styrelser för allt som skall göras — en benägenhet, som redan skaffat oss flera styrelser än ledamöter i statsrådet, och som, om den ohejdadt finge fortfara ett tiotal af år, säkert skulle skaffa oss ytterligare ett halft tiog styrelser till de redan efintliga, lika litet i sjelfva verket sorterande unleri gederbörande statsråd som tUessa, snarare, i ikhet med dem, utgörande sjelfständiga grenar af örvaltningen. Till sin glädje hade tal. funnit, att an början till besparingar blifvit gjord i en af dessa styrelser, nemligen fångvåråsstyrelsen, och ban hoppades, att såväl indragningar i jernvägsstyrelsen måtte ske, som dess verkliga underords nande under ministern. På detta sätt skulle vi i tysthet fortskrida på den redan beträdda vägen, hvarpå man nu med så mycket buller och bång aträfvar i Frankrike, nemligen införandet af verklig och fullständig ministeransvarighet. Tal. kände mer än väl alla de svårigheter, som uppreste sig vid hvarje försök till besparingar och indragningar, och han beklagade civilministern, som fått denna allt annat än lätta uppgift på sin Iott. Han hade också här tagit till orda, icke för att lägga sten på börda, utan emedan han: trodde et vara representationens ovilkorliga pligt att komma ministern till hjelp i detta hänseende, ja kan ansåge det till och med Vara en skyldighet att kräfva af ministern en reduktion, om denne skall vara i stånd att genomdrifva en dylik, ty mine herrar, sade tal., det behöfves en trefaldig koppar omkring bröstet för att detta skall bli bli möjligt. (Bra, bra!) Under detfullkomligaste erkännande af hvad som redan i detta hänseende hifvit gjordt, borde representationen stärka miniomn i det lofliga förehafvandet att göra indragStatsrådet Adlercreutz. Efter en komplimang ill den föregående tal. för hans stora och bläniande förslag. som likväl hade det felet att icke tid bestå första profvet, instämde tal. med hoom deri, att största möjliga sparsamhet och vinst borde i fråga om jernvägarne åvägabringas. Rättaett af samme tal. begånget misstag. Han hade nej en anfört, att räkensk aperna för sistlidet år efter den gynnsamma skörden bort kunna visa ett fördelaktigare regultat än nu varit händelsen. Pal påpekade, att de nu framlagda räkenskaperna gällde 1868, på hvilket års behållning 1869 års skörd väl icke kunde inverka. När sistnämnda Ärs räkenskaper blefve kända hoppades tal., att resultatet skulle utfalla gynnsammare. Hr Törnfeldt vände sig mot den för erkebiskopen begärda pension, hvilken tal. ansåg onödig; iz om erkebiskopen ej kunde sköta sitt embete, vore domprosten skyldig att träda i hans ställe. Icke heller kunde tal. tro, att det begärda afskeåst härrörde af dogmatiska skrupler. — Snarare måste antagas, att den hade sitt ursprung i den antibiskopliga vind, som nu blåste såväl öfver vårt fädernesland som öfver hela den biskopliga verlden. Bifölles detta förslag, skulle det icke förvåna tal., om alla biskopar önskade att på så förmånliga vilkor erbålla afsked i denna onda och otacksamma tid; ja man kunde kanske till och med löpa fara att icke få biskopsstolarne återbesatta, ty hvilken utmärkt man, och några andra kunde ja aldrig komma i fråga, skulle väl vilja utsätta sig för den uppoffringen att tillträda ett embete, er hans lysande namn vore utsatt för faran att alldeles glömmas, ja kanske till och med blifva föremål för ovilja? ; Hr Hierta beklagade, att regerin en för att rädda sig ur det dilemma, hvari hon befunnit sig, icke kunnat påfinna något annat medel än att böja bevillningen, ehuru denna utväg måste utöfva en verkan Jå allmänna tänkesättet, som hon helst bort undvika, Han trodde sig icke säga för mycket, att det hade väckt en mindre angenäm sensation bland allmänheten, ja till och med. någon förvåning, att det icke lyckats regeringen inna utväg till några sådana besparingar, hvarigenom Ytterligare förhöjvingar beskattningen kunde, undvikas, och ville, då en diskussion nu i ämnet uppstått försöka påpeka några sådana. Det som här i första rummet framstälde sig, vore fjerde hufvudtiteln, emedan den upptager de betydligaste summorna. Den allmänna meningen Syntes vara ense om att vi befinna oss i det lyckliga förhållande att något krig under de närmaste ären ej är för oss att Pefara, och man tviflade ej att regeringen delade denna mening. Vore det då för mycket vågadt att påstå, att åtskilliga utsifter på denna hufvudtitel, framförallt af anslagen till vapenöfningar skulle kunna för ett eller tvenne år besparas, under en tid då alla andra nationer synas betänkta på afväpning, och äro tillräckligt sysselsatta med reglering af sina inre förhållanden: Å Ett annat fack, hvaruti han trodde betydliga besparingar kunna och böra göras, vore i anslagen för allmänna arbeten. Alla äro ense om nyttan af sådana; men det syntes honom att staten borde förfara likasom den enskilde, i hvars intresse det alltid ligger att kunna förbättra sin egendom och dermed bereda sig en större afkastning, men som emellertid, om han är klok, gör ett uppehåll med sina utgifter till sådana ändamål under dåliga år, då han ligger under i inkomster, för att återtaga dem när han fått debet och credit att gå ihop. icke heller kunde väl land och rike sägas lida något af, om dessa arbeten för ett par år, under svåra ekonomiska förhållanden, blefve inställda, för att åter upptagas när omständigheterna så medgåfve, ty förhållandet blir ju ej försämradt mot hvad det nu är. I fråga om jernvägarna hade en föregående tal. endast fäst sig vid indragningar i kostnaden för sjelfva jernvägsstyrelsen. Detta kunde i sig sjelf vara ganska riktigt, ehuru det föreföll något eget i sammanhang med det erkännande den talaren igrefve Sparre) lemnat chefen för civildepartementet, för de besparingar som i detta fall redan blifvit gjorda, ett erkännande, som han (hr H.) delade. Men han trodde sig böra anmärka, att den besparing som grefve Sparre derigenom ville tillvägapringa icke kunde utöfva något särdeles stort inflytande, då kostnaden för hela denna styrelse på långt när icke uppginge till det belopp, som den tal. ansåg ännu ytterligare kunde besparas. Hela denna utgiftspost utgjorde nemligen för år 1868 ett belopp af 167,296 rdr. Anledningen till jornvägarnes ringa afkastning måste derför sökas på annat håll, och tal. för sin del ansåg den ligga i deras alltför dyrbara anläggningssätt, och oriktiga förespeglingar från början, hvarigenom inträffat, att största delen af inkomsten måst tagas till materielens komplettering och det för mången besynnerliga förhållande inträffat, att de behållningar som figurerat i hvarje års räkenskaper, till allrastörsta delen ej funnits till, ra