AR oa Kr AA AS ay likartad minister. Times har med anled-. ning häraf kastat en blick på den ställning, i hvari en betydlig del af den österrikiska mo. närkien för närvarande befinner sig och den skarpa söndring som der råder mellan två motsatta partier, och hvaraf söndringen inom regeringen endast var ett uttryck. Den störa engelska tidningen betraktar visserligen äfven här den nationella sidan af frågan med samma ensidighet som man i alia nationalitetsfrågor är van att finna hos henne; men då artikeln ger en god öfversigt af frågan från den centralistiska synpunkten, torde han det oaktadt eller just derför vara af intresse. Vi meddela honom här: Splittringen inom kabinettet, säger tid; ningen, var redan af gammalt datum och medgat intet hopp om förlikning; inen genom kejsarens, rikskansleren von Beusts och ungerske ministerpresidenten Andrassys förenade bemödanden hade krisens utbrott blifvit uppskjutet, och man hade kommit öfverens att !! frågan, som ej kunde slitas i kabinettet, skulle hänskjutas till representationen. De adresser, som riksrådets båda hus skulle afgifva som svar på det kejserliga trontalet, skulle affattas så, att de uttryckte representationens åsigter i afseende på den fråga hvarom kabinettet var deladt, och monarken förband sig att handla i öfverensstämmelse med kamrarnes : önskningar. Omröstningen utföll till fördel! för majoriteten inom ministören eller de fem : ministrarne, som erkänna Giskra för sin ledare och äro kända under namnet centralister. Detta votam var afgörande för minoriteten eller de så kallade federalisterna. De nedlade genast sina befattningar. Det är ingalunda alltid lätt att få en klar insigt i österrikiska statsmäns syften. Vi veta alla hvad slags stat det så kallade ty-I ska riket var tills det 1805 upphörde att finnas till, och vi veta äfven hvad den sål kallade österrikiska monarkien var tills hon efter slaget vid Sadova 1866 omgestaltades. Staden Wien och. erkehertigdömet Österrike voro medelpunkten för en tysk stat med icketyska biländer. Några af dessa, och isynner! het konungarikena Böhmen och Ungern, hade en särskilt tillvaro med mer eller mindre ifständig förvaltniog. Men tidens sträfande både straxt före och efter första tranka revolutionen gick ut på aosolutism och centralisation, och denna instinkt, allmän på kontinenten, verkade med särskild intensitet uti Österrike, en stat utgörande n knippa af nationaliteter, hvilkas sammanaallighet berodde på det omslutande bandets styrka och stramhet. 1848 års skaktlingar hotade att förändra Europas utseende. Nat litetspriocipen uppstod i Italien, Polen, , Tyskland, och den österrikiska regeiogen måste, sedan hon flera gånger bekämpati och besegrat henne, slutligen inlåta sig i underhandlingar med henne. I förlikningen met Ungern antogs en dualism, hvarigenom det som förot varit det österrikiska väldet blef den österrikisk-ungerska monarkien. Men ehuru de vidsträcktaste eftergifter måste göras i Ungern, blet det af vigt att skydda sig mot vidare koncessioner på andra håll, och när en konstitution skulle uppgöras för den del af riket som bibehöll namnet Österrike och betecknades som den cisleithanska eller vestra delen af monarkien, drog man försorg om att gifva det gamla herrskande tyska elementet en mycket betydlig öfvervigt, i det man åtdrog dessa band af centralisation, hvarexaot Ungern så länge och slutligen med så mycken framgång kämpat. Utom sin högre civilisation och sin vana att herrska, är det tyska elementet i denna del af riket betydligt talrikare än någon af de andra folkracerna, hvar och en för sig. På hvil-l ket sätt än hela landet representeras i Wien. måste nödvändigt affärernas ledning tillfalla en tysk majoritet, och vid uppgörandet af 1867 års konstitution hade tyskarne så mycket mera fria händer som deras rivaler, Böhmens czecher, Galiziens polackar och de anåra mindre nationaliteterna, boppades ernå sio ministrativa sjelfständighet genom detta a afhållande från allt deltagande i de allmänna ärendena, hvilket, som de förestälde sig, hade bjelpt ungrarne att få sina öoskvingar uppfylda. etta handlingssätt gagnade dock ej ungrarne det minsta förr än nederlaget vid Sadova bragte riket till branten af dess undergång. I lugna tider deremot skulle intet missnöje från de icke-tyska nationaliteterna, czecherna må infinna sig vid valarnorna eller ej, deras representanter må intaga sina platser i riksrådet eller ej, förmå beröfva landet en upplyst, framåtgående reering, ingenting hindra det tyska elementet från att utöfra en välgörande öfvermakt, funnes ej Söndringar mellan tyskarne sjelfva. Det är i sjelfva verket svårt att tänka sig någor tnodifikation, vare sig i författningen eler i vallagen, som har den minsta utsigt att tillfredsställa czecherna och polackarne, för att ej nämna de mindre stammarne, med mindre de ställas på samma fot som magy2rerna; men Böhmens upphöjande till en sjelfständig stat som Ungern skulle vara. det samma som en fullständig uppoffring af det tyssa elementet i denna landsdel. Deras motstånd skulle blifva lika förtvifladt som man kunde väntat af engelsmännen på Irland, om hotats med de irländska infödingarnes öfvervälde. Czecherna äro ej samma kompakta nalionalitet i Böbmen som magyarerna 1 Ungern, och om än en särskilt förvaltning kunde med större eller mindre framgång gifvas GaI ziea, skulle dock polackarnas oroliga lynne ej underlåta att snart bringa Österrikei svårigheter med grannriket Ryssland. Utom den min som en ny delning af det redan delade området skulle förorsaka monarkien, skulle hvarje ytterligare utveckling at de nationella elementerna göra ordning och harmoni bland dem omöjliga. Den ifrigaste lörsvarare af det federativa systemet skulle ej kucna säga hvar linien bör dragaelier uttänka en plan, som vore egnad. at: tillfredsställa det största antalet. Nationaliteten i Osterrike är ej begränsad inom viss: noga bestämda rämärken eller klassificerad särskilda fomiljegrapper. Hvarje försök at: organisera jandet e etnog afiska grunde: kulle äattöljas af alluän upplösning och ett nbördes krig, ett krig, hvari tyskarne dock tic ill sluts skule vara Ika vi t i ra ä BOM Tej cc! fr VR Pa