offringar. Man betalar dessa rikedomar med sin ungdom, sin helsa, sin hvila, ofta med sitt lif eller med sin heder, och mången utgår ur denna strid utmärglad, besegrad. Man berättar i Nevada många besynnerliga saker om äfventyr, som träffat sådana som jagat efter lyckan (guldletare); men att omtala dessa skulle leda mig för långt från mitt ämne. Vi skulle ha lemnat Elko kl. 10 på morgonen, men vi hade blifvit fördröjda, vår ankomst dit hade försenats och vi fortsatte kl. 1 på e. m. vår resa. Det land, som utbreder sig mellan Elko och Promotory, är bedröfligt naket, utan någon grönska. Stationerna bestå af några baracker, som bebos af bolagets tjenstemän samt restauratörerna. Här och der såg jag ansigten, som påminte om de äfventyrare jag såg 1 Elko. På ett ställe, hvars namn undfallit mig, såg jag en karl, en riktig jätte, ledande vid ett slags grimma en häst, som var lastad med diverse kamperingsföremål och munförråd. Mannen bar en karbin i sitt gehäng, i hans lifbälte voro instuckna två revolvers och en lång knif. Han väckte ingen uppmärksamhet, man brydde sig ej det minsta om honom. Hans förberedelser till afresa måste ha blifvit afslutade före vår ankomst, ty han begaf sig på väg några minuter efter det tåget hade stannat; han styrde kosan norrat och lemnade stationen utan att kasta en blick efter sig. En stor hund, en skotsk vindthund, följde slokande efter honom. Jag vet ej hvarför denna grupp, den boväppade karlen, hästen och hunden, dem jag blott några ögonblick lade märke till, hade så inritat sig i mitt minne; han förekom mig som inkarnationen af äfventyrarelifvet i den aflägsna vestern. Hvart gick nu denne man tvärt genom den förskräckliga ödemarken? Smög han sig undan ett straff eller sökte han fyckan? Hjeltarne i detta usla lif låta ej gerna någon få del af deras planer, de tala föga, ödemarken vänjer dem vid tystnad, de förakta faran och deras mod är okufligt. En känsla af medlidande, blandad med beundran, bemäktigade sig mitt sinne i det jag med blicken följde den enslige vandraren. Nog var han oberoende och fri, men till hvilket pris! Vi passerade en mängd,stationer, men de funnos blott till namnet. Ödemarkens enformighet blef tröttande; dammet och värmen voro i högsta grad besvärande. Slutligen föll natten på och täckte med sin skugga den hjertängsliga taflan, som under hela långa dagen icke ett ögonblick hade upphört att plåga våra ögon. På morgonen den tredje dagen voro vi i Promotory-Point, dit vi verkligen borde ha kommit den föregående aftonen. Vi hade blifvit fördröjda mer än sju timmar; men, såsom jag redan sagt, det fanns ingen ordentlighet i tiden för ankomst och afresa, man for när omständigheterna det så tilläto. (Forts.)