tigt klädda, beväpnade med revolvers och bowie-knifvar. I sina rörelser vore de tunga, de talade långsamt och reflekterande, de hade ett eget misstänksamt sätt att lyssna till det man talade med dem om. Det som föll i ögonen var deras lugn, lugnet hos en man som förlitar sig på sin styrka och sitt mod och ej rädes för något. Slutligen fanns det bland dem äfventyrare, folk utan tro eller lag, folk som stryker i hälarne efter spekulanter och arbetare, bränvins-utskänkare, spelare till yrket, landsstrykare af alla slag, med ett ord ett elakt och farligt följe. Man skiljer demlätt från gruppen af bergsprängare antingen genom deras oroliga min, eller deras bullersamma sätt och påträngande artighet. De voru beväpnade på samma sätt som bergsprängarne, men man misstror instinktlikt deras revolver, som de strax ha till hands, deras bowie-knif af aktningsbjudande dimension, medan dessa vapen i bergsprängarnes hand tyckas vara afsedda blott till skydd mot ett anfall, som de ej frukta, men heller icke framkalla. Det är denna hop af illa kändt folk man måste tillskrifva förnämsta, om ej enda orsaken till de våldsamheter och de brott, som begås i de nya silfvergrufve-distrikten. Sprängarens arbete är utomordentligt hårdt, ofta farligt, och han förtjenar sitt bröd i sitt anletes svett. Den omgifning, i hvilken han lefver, gör honom otålig, brutal, fallen för våldsamma medel, men hans instinkter äro en hederlig mans och häftigheten i hans karakter bryter ej ut förr än när det gäller försvaret af sitt lif eller sina rättigheter. Då handlar han lika raskt som äfventyraren med sin bowie-knit. Jag sågi San Francisco några prof på detta vapen från den aflägspa vestern, som voro ända till två fot långa. De lågo exponerade i ett butikfönster vid Montgomery-street med den pikanta etiketten: tandpetare af hvit gran (White Pine). Medan jag var i Kalifornien gjorde bergsprängarne i distriktet Grass-Valley strike, Deras förnämsta klagomål var införandet i grufarbetet af ett nytt explosivt krut kalladt jättarnes krut. Sprängarne påstodo, att användandet deraf var farligt och skadligt för helsan; grafegarne påstodo naturligtvis motsatsen och att verkliga oreaken till tredskandet låg deri, att genom användandet ef det nya sprängmedlet en hop arbete kunde ondvikas, som förut verkställts med handkraft. Man kunde ej komma öfverens och striken fortfor. I ett meeting af arbetare rörande detta ämne antogos enhälligt följande resolutioner, en bizarr blandning af logik och våldsamhet, hvilka gifva en noggrann föreställniog om den anda, som råder bland denna klass i Nevada: Resolutioner: 1. Sprängarnes intresse sammanfaller med egarnes. Arbetet alstrar kapitalet; utan arbetet går kapitalet förloradt. 2, Helsan är det största goda, den Allsmäktige skänker oss; det är en skyldighet mot: oss sjelfva, våra familjer och Cod att bevara helsan; 3. Då begagnandet af jättarnes krut vid underjordiskt arbete, efter en flere månaders erfarenhet, visat sig vara skadbgt för helsan, utdömma vi användandet af denna kraft, såsom varande ett giftigt ämne; 4, Vi belägga med bann hvarje sprängare, som vidare begagnar detta krut, vi anse en sådan ovärdig vår aktning, han skall betraktas med misstroende och såsom en fiende till sina kamrater i arbetet; 5. Vi skola hederligt utföra ailt hvad i vår makt står om det är möjligt, med våld om det är nödvändigt, för att hindra bergsprängarne i Nevada från att begagna det mördande jätte-krutet. Se der hvad man skulle kunna kalla att fatta tjuren vid hornen. Våra handelsbiträden i Paris, som gjort strike, voro säkert långt mera formalistiska af sig. Elko är en liten stad af helt färskt datum, men som nog har en framtid för sig. Nära stationen såg jag emellertid utom tält blott några flyttbara hus af jern. Jag köpte der tidningen Elko News, som lemnade mig upplysning om hvad åtskilliga saker kosta i Elko och White-Pine, om den hastiga framgången af bearbetandet af silfvergrufvorna på det sistnämnda stället och om några våldsamma uppträden, som nyss förefalit. På fjerde sidan briljerade tidningen med ett stycke poesi och hvar bygger icke den bo? Tre postdiligenser, hvar och en förspänd med sex hästar, väntade de resande som skulle fara till grufvorna. De körsvenner, som körde dessa diligenser, voro de skickligaste i verlden att köra, sade man mig. De manövrerade också med en skicklighet och kallblodighet, som voro beundransvärda, sina spann, som utgjordes af särdeles vackra åjur, unga, starka och fujla af eldig ifver. Grufdistriktet White-Pine eger i denna stund omkring 12,000 inbyggare, bosatta isypnerhet i medelpunkterna Hamilton och TreasureCity. Arbetslönen är fortfarande mycket hög der. En timmerman i Hamilton förtjenade 35—40 fres pr dag, en sprängare 25 fros.) Af timmermän, smeder och mekaniska arbetare utgöras förnämligast de, som i grufdistrikten göra de bästa affärerna. Kapitalisterne göra också en betydande vinst der; men de som icke ha penningar, de som hvarken äro sprängare eller handtverkare, skola säkerligen möta lika stora svårigheter som öfverallt annars, ifall de försökte pröfvalyckas på ställen sådane som White-Pine. Spräng.rnes yrke fordrar en utomordentlig 2f fysisk kraft; svaga karlar kunna . utveckliog . svag ej stå dermed: Naturligtvis kommer man blott ihåg dem som stått ut, de olyckliga som dukat under för ansträngningarna, de dö undan, alldeles bortglömda. Pländet i dessa nya trakter, der hvar och en måste anstränga hela sin energi för att kuona upprätthålla sin existens, acr man oupphörligt måste kämpa mot afdriften:, mot den ström, som städse vill föra bort den svage, der kroppsstyrkan är herrskare, der intelligensen ej betyder något, der egoismen är på sitt sätt berättigad genom den afstängdhet, som det absoluta oberoendet skapat kring hvar och en; i detta land, säger jag, måste eländet, när det anfaller menniskan, vara lika så ofantligt som framgån; gen lysande och plötslig när den ger gin 2 or mnthåällioheten. Intet för intet il1