STOCKHOLM den 17 Januari Att äfven vid innevarande riksdag förslag, som mer eller mindre beröra grunderna för vårt bankväsende, icke torde uteblifva, derför tala flera förhållanden. Ett sådant förslag är det redan flera gånger ifrågasatta borttagandet ur 72 regeringsformen af bestämmelsen derom, att riksbankens sedlar skola för mynt i riket erkännas, ett annat att indraga riksbankens sedlar å en riksdaler riksmynt. Lyckas det att genomföra dessa förändringar enstaka och utan attsamtidigt dermed något väsentligt göres att bota banklagstiftningens öfriga brister, så vinnes det resultat, att de företräden riksbanken i sin sedelutgifningsrätt egt framför de enskilda bankerna, derigenom att riksbankens sedlar varit lagligt mynt och derigenom att riksbanken kunnat utgifva sedlar af lägre valör än de enskilda bankerna, äro försvunna. Detta utgör dock, att döma efter framställningarne från det håll, derifrån förslagen si Hep) utgå, alls icke ändamålet för desamma. Förslagen afse nemligen endast ändringen at 72 regeringsformen, att skydda eganderätten och indragningen af enriksdalerssedlarne, att hindra det silfret går ur landet. Det är blott en, kanske lycklig, kanske oblid skickelse, som velat, att då man drog i härnad för realiserande af det principielt rätta i banklagstiftning, man icke kom att uppmärksamma andra principer än just de, hvilka skulle leda till en åtminstone yttre likställighet mellan riksbankens och enskilda bankernas sedlar. Vi vilja dock ej uppehålla oss vid denna händelse, om den än tyckes se ut som en tanke. Men då den fara tör eganderätten, hvarmed nuvarande lydelse at 72 regeringsformen under vissa förhållanden kan hota, understundom temligen bjert framhålltis, ledes tanken ganska naturligt på frågan, om icke, med -de föga betryggande grunder nu gällande banklagstiftning Destämmer för de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt, någon fara för eganderätten kan uppstå äfven från den sedelmassa, som utgår från de enskilda bankerna. Hvarken i I SS hm AA fråga om tillgångar i förhållande till rörelse, . kontroller eller offentlighet torde de enskilda bankerna, betraktade i jemförelse med riks-. banken eller för sig sjelfva, erbjuda några fullt I. tilifredsställande garantier för de omkastningar i eganderätt, som genom deras sedelmillioner skulle kunna, under mer eller mindre äfventyrliga förhållanden, åvägabringas. Också är det en annan garanti man vid tal härom städse får höra åberopas, och denna är den s, k. solidariska ansvarigheten. Men har man väl gjort sig reda för hvad verklig garanti denna innebär? Vi tro åtminstone för vår del att detta icke är fallet. Den solidariska ansvarigheten är banklagens och bankoktrojernes stadgande derom att aktieegarne i enskilda banker skola vara en för alla och alla för en ansvarige för bankens förbindelser. Detta är hvad i dagligt tal kallas en laga borgen, men som man vet nöjer sig sällan en långifvare med dylik borgen, och säkert antar aldrig någon bank en sådan borgen såsom tillräcklig säkerhet för de pengar den utlemnar. Både den enskilde och banken fordrar att löftesmannen ikläder sig ansvarighet såsom för egen skuld. Men i sådan ansvarighet stå bankdelegarne icke för de pengar de emottaga eller de sedlar de utfärda. Går banken omkull och således får göra konkurs, hafva innehafvarne af bankens gedlar och andra förbindelser icke talan mot delegarne innan konkursen blifvit utredd, och att under denna väntan långa år kunna förgå, visar erfarenheten vid mindre konkurser. Kommer en gång full utredning till stånd, då träder de solidariska bolagsmännens ansvarighet i kraft och då gäller det huru mycket de då ega. Den, som vet huru under dylika förhållanden vanligen plägar tillgå, lärer också icke räkna den solidariska ansvarigheten bland betryggande garantier. Det vore derföre väl om de, hvilka företagit sig att skydda eganderätten medelst införande af bättre principer i vår banklagstiftning, icke komme att alltför ensidigt egna sig åt afvärjande af de faror, hvarmed riksbanken kan hota eganderätten i vårt land, utan äfven sträckte sin uppmärksamhet till botande af bristerna i lagstiftningen om de enskilda bankerna. Såsom sådana brister, hvilka vid granskning temligen bjert falla i ögonen, tillåta vi oss nämna grunderna för sedelntgifningsrätten, frånvaron af tillräckliga kontroller och. för liten offentlighet. Då emellertid förändring af 72 regeringsformen icke kan genomföras förrän vid 1873 års riksdags, synes det oss som skulle framgången af detta förslag bort betryggas om man genomförde behöfliga ändringar i banklagstiftningen i öfrigt och först derefter väckte fråga om grundlagsändringen. De hinder för genomförande af ändringar i lagstiftningen om enskilda bankerna, som kunna förefinnas i nu gällande bankoktrojer står det bankbolagen fritt att sjelfmant undanrödja om från deras sida enförbättrad lagstiftning anses värd att påskynda. Riksdagen. Vid granskning af riksdagsfullmakterna hafva samtliga blifvit godkända med undantag af den för e. o. nota ooD Marntin I anonckan af riksdagsman