Ilhag Inv 27 4 , UBVARAMIGUUG, MMICU NU ingen likhet med arbetare i Paris. Hon hade få flere hotfulla bref, men hvilkas mening hon förstod. Tropmann konfronterades i fängelse med henne. Han nekade, att han någonsin var hos henne, men hon påstod sig deremot bestämde känna igen Tropmann såsom den unge man, s01 1 sällskap med de båda äldre karlarne var hc henne. Lachaud uppläste detta vitnesmål, eme dan någon fråga derom icke uppstått inför dor stolen. Härmed var vitnesförhöret slut. Generalprokuratorn Grandperret erhöll här efter ordet. Hans tal innehöll ingenting a särskildt intresse. Han talade först om de anklagades fasansfulla brott, anmärkande, at han i flera månader rufvat derpå, innan hai satte det i verket. Han meddelade derefte en redogörelse för de faktiska förhållanden; i målet och slutade med att yrka det strän gaste straff för brottslingen. Efter honom uppträdde advokaten Lachaud Han började med att tala om Tropmanns mo och familj. Nu blef den anklagade för först: Sängen rörd. Han gret högljudt och tårarn strömmade ur hans ögon. Han böjde nec hufvudet och sökte dölja sig för alla. Dett: uppförande af den anklagade väcker stor öf. verraskning bland åhörarne, isynnerhet son man kan förmärka, att hans rörelse icke ä tillgjord. Lachauds tal åhördes lugnt af de närva rande, men mottogs med allmänt och högljudt knot, då han till slut yttrade: Om I dömen denna menniska till döden, afväpner I samhället. Jag slutar; jag har fulländat denna uppgift, som jag åtagit mig af pligtkänsla oc samvetsgrannt uppfyllt. Jag har förordat ett förnuftssystem. Lika litet som I har jag låtit vilseleda mig af hvad som talas ute i verlden; det kan icke vinna gehör hos er, och ve dem, som ej bära aktning för ert domslut, ty de missakta lagskipningen. För sista gången, mina herrar jurymän, betänker er moget, utgrunden ert samvete, och om I förfaren så, Som jag är viss på, sätter jag mig ned, icke lugnad, men åtminstone utan den djupa tröstlöshet, hvarmed hr generalprokuratorns sista ord uppfyllt min själ Allmänheten, som lugnt åhört det 3!2 timmar upptagande försvarstalet, tycktes genom det sorl, hvarmed hon besvarade vädjandet till domarens mildhet, på förhand protestera mot hvarje utslag, som kunde rycka den anklagade undan bödelns händer. Lachauds tal innehöll ingenting nytt. Det genomgick den anklagades hela lif och redogjorde derefter för de fakta, genom hvilka han sökte bevisa, att Tropmann haft medbrottslingar. Det oaktadt ansåg han honom dock för ett odjur, men trodde, att han handlat under ett anfall af vansinne samt vid miss2Zerningens utöfvande varit otillräknelig. Att Tropman haft medbrottslingar, derom var Lachaud så mycket mer öfvertygad, som den anklagade velat namngifva dem för honom; men han hade ej velat veta deras namn, emedan en så vigtig hemlighet hade kunnat undfalla honom. . Efter Lachaud yttrade generalprokuratorn äter några ord: Tropmann har sagt — så slutade han — att han skulle göra något, som skulle förvåna verlden. Han har hållit ord, mina herrar jurymän, det finns något, hvaröfver I måhända ännu mer förvånen er, nemligen att straffets stränghet icke uppväger det fasansfulla i ogerningen. Sedan Lachaud helt kort svarat härpå och ännu en gång vädjat till jurymännens mildhet, frågade presidenten Tropmann, om han bade något att tillägga till sitt försvar. Den anklagade lyfter upp hufvudet och stiger upp. Hans ansigte är rödt till följd af den nedhöjda ställning, han hela tiden intagit. Han svarar: Jag har ingenting mer att säga. Presidenten förklarar ranskningen afslutad och gör en sammanfattning af densamma. Jurymännen drogo sig derpå tillbaka till sin öfverläggningssal. Det är knappt möjligt — skrifver en korrespondent — att skildra den upprörda sinnesstämning, som råder under den trefjerdedels timme, som Jurymännen äro franvarande. De tjenstgörande polisagenterne kunna blott med stor möda upprätthålla lugn och ordning. De mot brottslingen I fiendtliga känslorna gifva sig öfverallt luft, och stundom är larmet så stort, att man knappt förstår ett enda ord. Klockan är half 10, när ringklockan förkunnar jurymännens iterkomst. Domstolen fortsätter sessionen. Presidenten: Först anbefaller jag åhörarne len fullständigaste tystnad. En demonstraion, af hvad slag det vara må, är ofta en kymf, alltid en brist på aktning mot lagkipningen. Jag skall dessutom förqväfva len. Nu torde ni, hr förste juryman, tillkännagifva utgången af er rådplägning. Förste jurymannen? På min heder och mitt amvete, inför Gud och menniskor, är jurybännens förklaring på alla frågor med röstluralitet: Ja! Presidenten: Vakt, för åter in den anklaadel Tropmann inträder och hoppar öfver skranet, men slår ned ögonen, sedan han satt sig. Wotarien meddelar jurymännens utslag, hvarpå eneralprokuratorn yrkar dödsstraft. På presidentens fråga, om Tropmann ännu ar något att säga, svarar denne: Nej, icke et ringaste. Domstolen aflägsnar sig nu för att rådläga. Tio minuter derefter afkunnar presienten domen, som dömer Tropmann till döen. Vid dessa ord skalla rop och bifallsttringar, men nedtystas genast. Tropmann hör lugnt domen, han förändrar icke en min. lan märker icke en gång den darrning, som jest vid dödsdomar genombäfvar de mest ergiska brottslingar. Han står der orör2, vändande ryggen åt åhörarne, med höguren panna, ögonen sänkta och med några ;ekningar i ögonlocken. Alla betrakta hoom; han gör derefter utan tillgjordhet en igning för jurymännen och säger: Jag tacu, hvarvid ett smålöje spelar på hans läpw. Han undanbeder sig allt stöd, då han res ut. Till en polisagent, som fattar homm i armen, säger han: Låt bli mig, ni gör ig illa! Hans gång är fast och man kan ke till det yttre förmärka någon rörelse hos mom. Under vägen sade han till en af kterna: AÅh jag vissta dot nag om j