STOCKHOLM den 8 Januåri Vi ha icke här i landet — och väl är det — något kejserligt svar på diplomatiska nyårsönskningar att lyssna på,spanande om vi skola i de gåtfulla. orden se-skymta krigets fasor eller fredens vägsignelser; vi ha — hvad vi deremot kunde beklaga — icke heller någon lord mayorsbankett, vid hvilken landets ministrar för oss utvecklal sina åsigter om dagens brännande frågor. Men vi skola, efter hvad det vill synas, likväl för framtiden icke blifva alldeles lottlösa. Vi kunna hoppas att till föremål för vår spända förväntan på förhand och våra djupsinniga betraktelser efteråt, erhålla öfverståthållaren frih. Bildts nyårstal. Hr öfverståthållaren har nemligen denna gång vid den nyss gifna sedvanliga årsbanketten för hufvudstadens kommunalrepresentanter, magistrat och tjenstemän hållit ett tal, hvilket han sedermera låtit publicera i Dagbladet och åt hvilket han derigenom gifvit karakteren af en offentlig handling, hemfallen under den offentliga granskningens domsrätt. I likhet medhvad som redan skett i en annan tidning, skola vi derföre tillåta oss några kommentarier och betraktelser med anledning af detta uttalande, som erinrat kommunens invånare om hvad deras frid tillhörer och på samma gång, förmoda vi, gifvit en antydan om den riktning i hvilken stadens högsta styresman ämnar sjelf använda sitt inflytande och sin verksamhet till detta samhälles bästa. Talet har här i staden ådragit sig en viss upppmärksamhet och förtjenar det, ur vissa synpunkter, kanske mer än man i allmänhet föreställer sig. Det är om Stockholms ställning såsom handelsstad, som frih. Bildt yttrar sig. Han börjar med att framkasta den frågan: Skall väl Stockholm icke allenast kunna återgå till den höjd, som det en tid intog, utan äfven kunna gå framåt? -Skall Stockholm, säger han, vara en hufvudstad annat än till namnet, måste det vara en handelsplats af första rangen. Att blifva detta på nytt är för Stockholm en lifsfråga, och vi måste för detta ändamål samla alla våra krafter, koncentrera alla våra bemödånden. Efter att hå erinrat om de förhållanden, hvilka förringat Stockholms fordna betydelse såsom handelsstad: Östersjöprovinsernas förlust och finska handelstraktatens upphäfvande, framställer frih. Bildt den frågan om ej olyckstiden fu är förbi och om ej Stockholm bör nu kunna hoppas att som en betydande handelsstad kunna ostörd få gå framåt. Se här den ärade talarens tankar i afseende på denna för hufvudstaden så maktpåliggande fråga: : Tyvärr — säger frih. Bildt — måste vi härpå svara, att det ej så är, utan att man tvärtom fortfarande vill inkräkta på dess bandelsområden och att faran härför är 8å mycket större, somdet hugg man nu måttar åt vår handel, cj Kommer utifrån. Det torde ej undfalla någon af eder, mina herrar, att jag här menar den nya riktning som svenska handeln tagit i och med jernvägarnes anläggande. Om man får antaga att de anlagts efter någon plan med afseende på handelsförhållandena, dessa jernvägar, så synes den vara att dråga all handel direkte mot vestern — der de stora kulturfolken möta oss med en öfverlägsen industri och som med fördel för 0s8 endast kunna mottaga våra råämnen, men ej behöfva produkterna af våra förädlingsnäringar — med glömska af att östern är den stora naturliga marknaden för alla våra förädlingsprodukter och att Östersjön sedan, hedephös var och ännu är en af håndelns yppersta och bil: ligaste kommunikationsvägar: Ork dvck Skälle östern med begärlighet mottaga vårt jern, våra manufakturvaror, om dessas tillverkning och af sättning genom förbättrade kommunikationsanstalter underlättades! Och döck skulle Östersjön kunna med fördel föra ut på verldsmarknäden produk. terna från det stora landet, Upland, Södermanland. Westmanland, Nerike och Dalarnes berbslager, som utgör vårt egentligå handelsområde, om man ej på samma gång, som man genom ensidigd och oriktiga jernvägssträckningar missriktar den inre handelm till skada för landet och Stockholm, äfven tilltäp per våra vattenvägar till Östersjön eller hindra 083 ifrån att upptaga dem som naturen sjelf anvi sat oss! då Det år som nu ingått kommer att afgöra huf vudstadens öde för en längre tid, ty vi vänta jt ett beslut af statsmakterna om jernvägens sträck ning norr om Stockholm och om farledens genor Baggenstäket upprensning! Skall jernbanan blifvs ett föreningsband mellan bergslagerna och Stock: holm, sträckande sig i den af rörelsen sjelf angifnc riktning, som -stadsmyndigheterna enhälligt begär och som bergslagerne lika enhälligt påyrkat, elle skall den följa den ping erg med fet stilar utkastat på stora kartor? Skola våra väga till hafvet förbättras eller skola vi ännu länge un danskjutas från Saltsjön genom hinder lätt undan röjda? Se der, mina herrar, de frågor, på hvilka: afgörande hufvudstadens framtid till väsentlig de beror. Och när vi önska att detta afgörande måtte blifvå sådant söm detta samhälle sjelf begärt, så begära vi ej någon bättre rätt, utan endast sam ma rätt som tillkommit andra sättihällen i riket Vi begära ej nya handelsområden. Vi begära en dast att de som vi ega, som naturen sjelf gifvif Os3, ej måtte oss frånröfvas, age åtgärder lika skadliga för 088, som för ländet. Vi begärd endas rättvisa, och när så är, bör ej, omvi äro eniga denna oss förvägras., TN j Vi ha tillåtit oss med särskild stil utmärka några yttranden i frib. Bildts tal, för hvilka vi önskat påkalla våra läsares synnerliga uppmärksamhet. De synas oss. ganska behjertansvärda och märkliga dessa uttalanden; i frih. Bildts mun äro de till och med märkvärdiga. Man har sagt oss, att talet blifvit-vidtillfället lifligtapplåderadt, och vi tro oss också ha erfarit att det bland hufvudstadens invånare gjort hvad man pläar kalla ett gynnsamt intryck. Icke underigt heller. då frih. Bildt så skoningslöst gisslar denna plan för jernvägsbyggnaderna, som synes ha gått ut på, att draga all handel direlte möt vestern; då han såfrättvisligen före1. .star dem. som hära angvaret fär den rikt.