hade, ehuru hon ej låtsat märka något, gladt sig deråt. Samma afton var baronessan af en lätt opasslighet hindrad att fullgöra sin ligt och när hon längst bort, i det stora, haltskumma rummet låg på ottomanen och såg på scenen, bad hon Lo fylla hennes plats. Hon rodnade till hårfästet då hon erhöll detta vigtiga uppdrag, men sedan satte hon sig till allas undran helt obesväradt ned och gjorde i ordning teet, liksom hade hon i åratal varit van dervid. Detta var första gången grefve Max med full uppmärksamhet betraktade henne. Hon hade med sådan noggrannhet lagt märke till baronessans behagfulla sätt, att icke det minsta deraf fattades. Soöckerserveringen glömde hon inte heller, men när grefve Max kopp med det målade vapnet kom, drogo sig hennes små fingrar tillbaka och hon räckte honom den utan att lägga socker i. Han såg på henne öfverraskad och hånfullt, men hon tycktes ej märka det: och han sade ingenting. Det allvar, hvarmed hon skötte sin plats, utgjorde cn pikant kontrast till henties-unga lilla ansigte, men när hon slutat stack barnet genast fram, ty med ett silfverklingande skratt sprang hon upp och slog sig ned vid Sylvias fötter. Intrycket var så komiskt, att de begge äldre herrarne, som med stort nöje observerat henne, ej kunde hålla sig från att skratta och äfven Hå grefve Maxs stolta läppar flög ett leende. Efter denna lilla tilldragelse blef förhållandet ett annat. Medan Sylvia nu ofta Var Jidande eller med afsigt drog sig tillbaka; hade Max börjat vända sin uppmärksamhet till flickan, ofta påminte en rörelse eller ett ord. som hon tillegnat sig, om Sylvia och då har fann henne behaglig kom han åter atttänka på den fördel, som genom detta giftermå vore att vinna. Lo deremöt tycktes nu min