östra hörn, der vi på aftonen efter fulländad exkursion skulle sammanträffa med horom vid en sten, som föregående dag synts oss lämplig till lägerplats. Vi drogo oss nu småningom under insamling af åtskilliga rarare växter, deribland den blott här förekommande vackra Saxifraga Aizoon, österut mot svenska gränsen, dit vi anlände vid middagstiden. Här upptäckte vi några hundrade renar, som betade bland fjellen, hvilket var för ose en ganska glädjande syn,-emedan den ingaf oss hopp att kunna förstärka vår klena matsäck med renmjölk och dito ost, men vi måste afstå från detta hopp, då vi efter en god stunds sökande hvarken kunde upptäcka någon rök eller höra något hundskall. Vi lemnade således renarna åt sitt öde och började draga oss söderut. Jag kan ej neka att det var med ett visst välbehag, som jag i skymningen upptäckte lappens eld på andra sidan om viken. Snart voro vi hos honom, slogo oss ned omkring den sprakande brasan och förtärde vår aftonmåltid med en till glupskhet gränsande matlust, ty vi hade ej sedan morgonen förtärt mer än ett par små smörgåsar hvar. Medan vi voro sysselsatta härmed, kom jag att taga upp min penningpung, 1 hvilken jag hade några svenska specier. Vid åsynen af dessa utbrast lappen ) ögonblickligen: Si blankar! di ska jag ha i betalning Då jag lofvade honom detta och sade, att jag hade flera hemma, började han blott fondera hur mycket renost och renmjölk han vid hemkomsten skulle kunna få afyttra till oss för att komma i besittning af så många blankar som möjligt. Då han under föregående natt ådragit sig en svår hosta och vi frågade honom, om han ej ångrade sig, att han följt oss, så svarade han: Det gör ingenting, då jag får blankar, för när jag får si blankar, så blir jag så snål så,. Då vi vaknade följande morgon låg en tjock dimma (skodde) utbredd öfver hela nejden, så att vi ej kunde se 20 steg framför oss, men lappen visste dock finna den bästa vägen i fjellen. Under hela vägen funderade han så skarpt på blankar, att han alldeles glömde bort att under vägen påminna oss om kaffekokning, en sak, som han förut tidt och ofta gjort — lapparna hafva nemligen kaffepannan på elden hela dagen — och den föregående dagen hade vår följeslagare tillagat sin nationaldryck fyra gånger utom de två, då vi med honom delade pannaus innehåll. När vi kommo till sydvestra ändan af Ballauer, togo vi oss en rast och förtärde de sista qvarlefvorna af vårt medförda matförråd. Medan vi voro sysselsatta härmed, lättade skodden på sig och himmelen blef alldeles klar. Och vi fingo nu första gången se hela Ballaner med dess omgifningar. Framför oss låg sjöns vidsträckta yta — sjön är nästan rvadratisk med en milslånga sidor — alldeles spegelblank, blott krusad af de vågor, som ett par vilda svanor åstadkommo; i bakgrunden höjde sig Sulitelma, lik en ofantlig as, hvars bländande hvithet här och der afbröts af glacierernas dystra blåsvarta färg; på ömse sidor om sjön höjde sig en mängd större och mindre fjelltoppar. När vi njutit nog af denna vilda, men sköna tafla, bröto vi åter upp och gingo under en tryckande hetta samma väg tillbaka till Skeidi, der vi dröjde öfver natten. Tidigt följande morgon gingo vi öfver Tjorrasfjell och anlände kl. 9 f. m. till Junkersdalen med packade portörer.