ministern Forcade och förklarar i häftiga orc motionen inkonstitutionel och yrkar på er enkel återgång till dagordningen, d. v.s. förs.agets läggande till handlingarne sans phra: es. Härpå svarar Jules Favre med mycen moderation, att hvarken ministeren elle kammaren gerna kunna bedöma ett lagförslag hvars motiver de ej hört uppläsas oct att han omöjligt kan tro att man redan första ögonblicket vill qväfva kammarens motionsrätt. — Nu inträffar — ett: intermezz0. Raspail bestiger tribunen och väcker förslag om ministörens försättande i anklagelsetillstånd. Hans röst är svag och skulle under vanliga förhållanden haft svärt att göra sig hörd, men nu börjar i salen ett skrattande och pratande och larmande, som alldeles dränker hans ord, och de närmast sittande höra endast några afbrutna meningar. Han stiger slutligen ned igen och intar sin plats vid sidan af Rochefort, som lyckönskar honom och bjelper honom att få sina papper i ordning. Ett motstycke till den gamle socialdemokraten, men på yttersta högern, dena bekante markis di Pire, uppträder nu vaed en ljungande filippik mot Jules Favre, men blir af kammaren ej mera hörd är, sin kollega på motsatta flygeln. SeXan lugnet blifvit återstäldt, besluter församlingen att interpellationerna och ?isres motion skola remitteras till byråerna. . De motiver, hvarpå Favre stöder sin motion äro at följande lydelse: Nationalsuveräniteten är den grundsats, h varpå våra statsinrättningar stödja sig. Den är grundvalen för nutidens allmänna rätt. ,,Den delegeras, men är oafytterlig och odelbar. Um den afstås tillintetgöres den, om den delas, skuile den bli ett ämne till anarki. Författaren af 1852 års statsförfattning har geatt sjelf åberopa 1789 års grundsatser underkastat sig denna fundamentallag för alla fria samhällen. EmelHertid vill den verkställande makten, sedan hon låtit tilldela sig den konstituerande makten, behåll, henne och derigenom kringgå landets vilja. Hen utöfvar den genom senaten såsom mellanlänk; men senaten tillsättes af henne. Hon förändrar efter behag statsförfattningen; hon tillväller sig lagstiftande makten och blir, tack vare denna alltför stora makt och myndighet, envåldsherre öfver våra institutioner. Ett sådant tillstånd lägger beslag på nationalsuveräniteten, Det sätter alla intressen på spel genom att tillintetgöra all säkerhet. Det gör framåtskridandet orena icke af allas önskan, utan af en endas vilja. andet har genom de senaste valen tydligt förklarat, att det vill bero af sig sjelf och icke af någon person. För att rätta sig efter detta beslut måste man återgå till grundsatserna. Den grundlagsstiftande och den lagstiftande makten kunna icke tillhöra någon annan än nationen, representerad af sina fritt valde fullmäktige. Det kan ej göra tillfyllest för denna nation att taga en illusorisk del i förändringen af hennes statsförfattning genom att förmedelst ett folkbeslut stadfästa beslut, som fattas utom hennes medverkan. Det folkbeslut, som utesluter diskussionen, kränker ensamt derigenom på det svåraste omröstningsfriheten. Det är den bristfälligaste formen för direkt styrelse; det har aldrig varit något annat än en häfstång för despotismen. Dessa grundsatser är det som hyllas af det lagförslag, vi, i kraft af vårt initiativ, ha äran hemställa till kammaren. Lagförslaget bär följande underskrifter : Bancel, Esquiros, Giraut, Saint-Hilaire, Ferry, Picard, Simon, Tachard, Bethmont, Gambetta, Grevy, Dorian, Guyot-Montpayroux, Cremieux, H. de Choiseul, Ordinaire, De Keratry, Pelletan, Magnin, Larrieu, J. Favre, Gagneur, Desseaux, GarnierPagås, Lecesne, Rampont, Marion, Malezieux och Arago. Senatens session öppnades äfven samma dag, men företedde intet af intresse. En nyhet var att en läktare nu inrymts åt åhörare, men af sådana funnos det oaktadt högst få. Deremot var på läktaren i Palais Bourbon trängseln mycket stark. Allt går i senaten mycket högtidligt till och ledamöterna äro allesammans i uniform. Allt inskränker sig der till installerandet af en ny ledamot, hr Talleyrand Perigord, samt val af sekreterare. Dagen derpå, onsdagen, sammanträdde lagstiftande kåren ånyo för val af president och vice presidenter. Utgången känna vi redan genom telegram. Till president utsågs Schneider och till vice presidenter Talhouöt med 244, Chevandier de Valdröme med 141, Du Miral med 147 och Jeröme David med 137 röster. Af vice presidenterna tillhöra de båda förra tredje partiet och de båda senare högern. Genom hvilken kompromiss valet tillkommit ha vi förut nämnt. Utom Jules Favre inlemnade äfven Andelarre i tisdagens session en af de 21 af venstra centern undertecknad interpellation om dröjsmålet med lagstiftande kårens inkallande. Enligt några Paristidningar ämnar venstern med det första göra två nya interpellationer: om den för Europas fred nödvändiga afväpningen samt den nuvarande styrelsen af Algier. Kejsarinnan Eugenie väntades till Toulon i tisdags afton på återresan från orienten. LAigle hade på hemvägen lagt till i Catania, hvarifrån kejsarinnan gjort en utflykt till det inre af Sicilien samt Etna. Trontalet telegraferades, medan kejsaren uppläste det i Louvren till alla städer i Frankrike och till hufvudstäderna i utlandet. Telegrafstyrelsen använde för detta ändamål fem telegraftrådar. Talet, som innehöll 1229 ord, var kändt i London kl. 1,40 min., kl. 2,15 min. i Berlin, kl. 1,45 min. i Florens, kl. 2,40 min. i Wien o. 8. v. Enligt Times skola de senaste förhandlingarne mellan Turkiet och Egyptenej haft den allvarsamma karakter, som isynnerhet Wientidningar tillagt dem. Sålunda skola ryktena om afsändandet af en eskader med trupper till Alexåndria vara ogrundade. Det enda sanna i alla dessa uppgifter och rykten skall vara, att khediven verkligen insändt ett svar, hvari han i undfallande ordalag afböjer att framlägga sin budget för Porten och förklarar sig ej kunna afsäga sig sin rätt att ntan portens samtycke upptaga län, samt att med anledning häraf ett at visiren uppsatt och af sultanen godkändt memorandum blifvit tilll. Kairo afsändt. I detta memorandum, soml ulls icke har karakteren af ultimatum, utan vf en kejserlig firman, uppräknas de rättigheter . och privilegier, som blifvit Egypten medgifna senom fördrag och firmaner, och uppmanas kx hediven att ställa sio detta dokument till