icke svikit honom, en broders tack till sin trofasta syster. : För dem, som icke äro tillfredställda med dessa från saken sjelf hemtade inre bevis not ru Beecher Stowes mer än djerfva beskyllning, kan det måhända göra någon verkan, att ett bref offentliggjorts från Byron till hans ?.dvokat i England, skrifvet under skaldens vistelse i Grekland, och hvari han säger sig ha hört, det hans ovänner utspridt, att hans hustru ej velat säga allt som orsakat deras olyckliga äktenskap, hvarföre han beder advokaten uppfordra lady Byron att öppet säga allt, emedan han ej visste något, som vore af beskaffenhet att det borde döljas, samt att lord Wentworth, Byrons dotterson, förklarat i Times, att den af lady. Byron efterlemnade handskrift, hvari grrnderna till skilsmessan äro angifna, icke innehåller någon anklagelse af så allvarsam natur som den, fru Stowe berättar om, att bemälda frus berättelse om skilsmessan icke öfverensstämmer med hvad som framgår af åtskilliga bref från lady Byron, så att han icke kan medgifva, att fra Beecher Stowes berättelse är korrekt. Ifall man icke vill beskylla fru Beecher Stowe för med berådt mod gjord förfalskning, återstår blott att antaga, det hon missförstått lady Byron eller — hvad som är rimligare — att denna sjelf varit offer för ett sjelfbedrägeri och i sitt behof att bevisa huru berättigad hon varit att skilja sitt öde från sin mans, samlat tomma gissningar och spridda omständigheter samman till ett helt, på hvilket hon till sist trott. Om liknande psykologiska gåtor har man att förtälja. Vi medgifva, att det är något otillfredsställande i båda dessa förklaringar, men en af dem måste antagas, hellre än att man på grund af en fullkomligt lös, obevisad och sjelfmotsägande berättelse skall släpa en stor mans minne i smutsen. Attfru Beecher Stowe i en oförlåtlig grad med hänsyn till lady Byron glömt sin kritik, framgår tydligt nog af den förgudning hon egnar henne. I alla afseenden blir hon skyldig bevisen för lady Byrons så mycket rosade trofasthet mot sin makes minne och hennes aldrig upphörda kärlek till honom; många gånger hade lady Byron tillfälle att med sina gerningar bevisa om hon ännu älskade honom eller om hon någonsin älskat honom, ty han sände henne i dikter och bref mången ödmjuk bön om tillgift, han, hos hvilken Every feeling hath been shaken: Pride, which not a world could bow, Zows to thee — by thee forsaken, Even my soul forsakes me now. Men hon omgjordade sig med en förnäm tystnads ismur och hade icke ett enda försonande ord till honom, under det hans sista tankar på dödsbädden flögo till-hans aldrig glömda hustru. Och nu vill man ha oss att tro, att hennes kärlek ända till det sista var ej allenast orubblig, utan äfven alltuppoffrande, likasom den kärlek, hbvarmed Gud omfattar sina vilsekomna barn, under det att alla hans uttalanden om sin känsla för den förlorade makan varit lika många yttringar af förställning och lögn. Bilden af lady Byron har sannerligen icke vunnit genom fru Beecher Stowes vänskapstjenst. Om hon verkligen älskade sin make, är det otänkbart att hon skulle uppdragit åt sin väninna såsom en pligt att så skymfa hans minne, ifall nemligen icke religiöst bigotteri föregycklat henne detta såsom en önskan, hvilken den aflidne skaldens själ i dess nuvarande tillstånd skulle nära, för att omintetgöra verkningen af sina dikter — och ett sådant drag törskönar icke en bild. Säkert är, att det ej var någon lätt sak att vara Byrons hustru, att vara gift med denne excentriske man, att utöfva en makas inflytande på hans ofta Obändiga natur. Lady Byron kan ha haft många förträffliga egen skaper, och en engelska pressen har just i anlednin? af the Byron Scandal meddelat flera vackra drag ur hennes lefnad; hon skulle acan tvifvel blitvit en exemplarisk hustru åt en exemplarisk man; — men träffande har en framstående författare om henne sagt: Hon borde kommit ihåg, att man icke ostraffadt vandrar under palmer, och att lord Byrons maka hade en annan uppgift och ett större ansvar än mr Smiths eller mr Thompsons hustru.