tr SIOCEHNOLN den 24 Nov. Såsom förut nämnts, har de Förenade Rikeaas generalkonsul i London anhållit om afsked från sin befattning från och med början af nästkommande år. Härigenom har omsider ett beqvämt tillfälle yppats till en länge påtänkt och af den svensk-norska sjöfartens intressen högeligen påkallad förändring i de Förenade Rikenas konsulatväsende i Storbritannien och Irland. Det är i första rummet denna omständighet som, i förening derjemte med den stora vigten af den ifrågavarande posten, i detta ögonblick fäst en synnerlig uppmärksamhet vid den förestående ledigheten — en uppmärksamhet, som dess värre eljest ej plägat komma konsulatförhållandena till del, om än visserligen några företeelser under sistförflutna riksdagsperiod äfven härutinnan tydligen förebåda en förändring till det bättre. Vi yttrade, att tanken på den förändring, hvartill hr OC. Totties afskedsansökan erbjuder en lätt utväg, är af redan gammalt datum. På samma gång som det sedermera utförda förslaget om en handelsagents anställande i Kina, jemte åtskilliga andra till en ombildning af vårt konsulatväsende syftande åtgärder, bragtes den å bane för fyra och ett halft år sedan genom en dåvarande utrikesministerns, numera presidentens i kommerskollegium, grefve Manderströms skrifvelse till norska inrikesdepartementet. Behofvet af den reorganisation, som 1 denna skrifvelse till sina grunddrag antyddes, förklarades redan då hafva varit länge insedt och erkändt inom de Förenade Rikena, och uppskofvet med dess verkställighet härleddes ur bristen på nödiga medel. Det sålunda af utrikesministern tagna initiativet föranledde en proposition till 1865 års storthing om förhöjning i bidraget från Norges sida till de gemensamma konsulatutgifterna, hvilket ock af storthinget ökades, om vi minnas rätt, från 23.300 till 30,000 specier. Efter längre tids förlopp har äfven å svensk sida frågan om motsvarande tillökning i bidraget till konsulsfonden blifvit afgjord, men den detaljerade plan, som angafs skola föreläggas K. M:t, derest den för ändamålet nödiga anslagsförhöjning blefve beviljad, har sedermera, savidt oss är bekant, 4 afhörts. Emellertid är naturligtvis i alla händelser en partiel tillämpning af planen, d. v. s. hvad Storbritannien angår, na sjelfskrifven, så mycket mer som planens upphofsman har, jemie den auktoritet, ha.gs antecedentia häruti förläna, äfven en i sin nuvarande embetsställning grundad, officiel inflytelse å den stundande afgörsisen. Först några ord om den afsedda reorganisationen i dess helhet, innan vi gå att särskildt yttra oss om den nu föreliggande frågan. I ofvan anförda skrifvelse från utrikesministerxn af den 18 Maj 1865 anmärkes, att en för handelns och sjöfartens billiga anspråk ullfredsställande inrättning af de Förenade Rikenas konsulatväsen i främsta rummet förutsatte aflönade embetsmäns anställning såsom konsuler å de vigtigaste bandelsoch sjöfartsplatser. De ökade utgifter, som dermed blefve förenade, skulle utan tvifvel rikligen ätergäldas genom det gagn, handeln och sjöfarten skulle vinna. För den händelse, att erforderliga medel beviljades, borde reorganisationsplanen utgå från följande allmänna bestämmelser. För kompetens till lönadt konsulat skulle fordras civil embetsexamen vid svenskt eller norskt universitet. — För hvarje konsulat af nämnda slag bestämmes ett maximum af de lästafgitfter, innehafvaren eger uppbära; resten inflyter till konsulsfonden, dock att konsuln deraf atnjuter uppbördsprocent. En pensionsfond inrättas för de lönade konsulaterna. Tre stipendier, hvarje på 500 rdr Hamb. bko, beviljas årligen åt -yngre personer, för att tjenstgöra vid ett at de Förenade Rikenas konsulater. Hvad vidkomme frågan om upprätiande af nya lönade konsulsbetattningar, så vore sädana först och främst af nöden i Frankrike, England och Kina. Beträffande England anmärktes, att Sverges och Norges handelsoch sjöfartsförbindelser med detta land äro af en så stor betydelse, att olämpligheten af att der hafva blott eit enda verkligt konsulat knappt behöfver påpekas. Derför borde man vara betänkt på en förändring vid dåoch nuvarande innehafvarens afgång, hvarom emellertid ej då något förslag ansågs behöfva framläggas, emedan denna förändring ej kräfde något nytt anslag, utan öfverskottet af de betydliga lästatgifter, som af svenska och norska fartyg tillflyta konsulaterna i England, vore tillräckligt till aflöniog för de konsulsplatser, man kunde finna sig föranlåten att upprätta i detta land. I öfrigt hänvisades till konsulat-komitens bekanta utlåtande af den 20 Maj 1856. Som härat kan ses, ingår en delning af det öfvermåttan rikligt aflönade generalkonsulatet i London och upprättande af — vi skulle tro — fyra nya konsulater i England såsom en hufvudpunkt i den redan gamla plan, på grund af hvilken betydligt förhöjda bidrag till de gemensamma konsulatutgifterna redan blifvit bestämda. Man motser ock med tillfredsställelse den snara verkställigheten af denna åtgärd, hvars gagn för en af landets vigtigaste näringar är ostridig, och hvilken visserligen ej komroer för tidigt. Genomgår man den långa listan på de Förenade Rikenas vice-konsulater i England, så finner man officielt erkändt, hvilken betydlig utsträckning våra handelsoch sjöfartsintressen i nämnda land ega. Men beginnar man mdava huv föra AA manna avrno.