hennes bifall är lika svårt att vinna, som det är värdefullt. När bekantskapen väl är gjord, tviflar jag icke på, att den denna gäng skall bli till ömsesidig belåtenhet. Jag kom attnämna Henrik Ibsen, och om också de vänner, han i sommar vunnit uti Stockholm, kanske skola finna, att det är oförtjent och vittnar om alltför stor ömtålighet på nationalärans vägnar, ifall jag skulle dertill lägga ett beklagande öfver den bitterhet mot hans hemlands-förhållanden, som i stigande grad har utmärkt hans senaste arbeten och som tyckes böra ha nått sin höjdpunkt i De Unges Forbund, så kan jag dock icke annat än stå fast vid den meningen, att detta hans senaste arbete, hvilket sannolikt redan har funnit många och uppmärksamma läsare i Sverge, icke kan räknas till dem, som man med glädje inregistrerar i sitt lands national-litteratur. Jag vill icke gå de svenske recensenterne i förväg i det estetiska omdöme öfver stycket, som de sannolikt snart skola afgifva när det gått öfver Stockholms scen; men det torde kanske vara mig tillåtit — isynnerhet som De Unges Forbundo nu i ett par veckors tid bar stått nästan öfverst på föredragningslistan bland de rådande diskussionsämnena — att göra en kort anmärkning i afseende på hvad jag ville kalla styckets historiska sida. Då det framträder såsom en nutidstafla ur det norska semhällslifvet, nödgas man nemligen fråga sig sjelf, icke blott om denna tafla är vacker, utan äfven om den är sann. Det är detta senare, hvarom jag tillåter mig hysa ett mycket starkt tvifvel. Ett af de värdefullaste arbeten, vår vetenskapliga litteratur har att uppvisa, är Boecks och Danielsens planschverk: Traite de la Spedalskhed — ett arbete, som med en utomordentlig noggrannhet framställer typer af de olika sätt, på hvilka en hos oss lott alltför nationel sjukdom framträder. Om man likväl, för att gifva en främling en föreställning om norska folktyper och norskt folklif, satte detta arbete i handen på honom, skulle det vara ungefär lika berättigadt, som när skalden i De UngesForbund tror sig skänka vår estetiska litteratur en sann tafla af den anda, som nu rör sig i det norska samhällslifvet. Båda gifva de oss en lång rad af abnormiteter och patologiska tillstånd; men under det att läkaren vet, att detta är förberedelsen till döden, påstår skalden, att det är lifvet. En rörelse, som — hura man än vill bedöma den — sannerligen har gifvit tillräckligt med lifstecken från sig, har Ibsen ansett sig kunna förklara såsom i sin djupaste grund framgången ur förhållanden, som oundgängligen måste föra till sjukdom och död; men här — det inser hvar och en — passa konklusioner och premisser icke ihop, aldramivst hos ett ungt och lifskraftigt samhälle såsom vårt. Slyngelaktighet på ena sidan, ioskränkthet, kälkborgerlighet och idiotisn på den andra kunna icke vara de faktorer, som årifva det offentliga lifvet i ett samhälle, hvilket sannerligen icke står på l upplösningens rand, och det är nästan öf-! verflödigt att tillägga, att de icke heller äro det. Det är för öfrigt rätt lustigt att gifva akt på det mottagande, stycket har rönt här i Norge. Medan man från ena sidan, — den, mot hvilken beskyllningen för slyngelaktighet blifvit riktad — har protesterat mot denna karakteristik, har man på den andra sidan, de diotiske Bratsbergarnes och kälkborgerliga fjellbebyggarnes, förklarat sig öfver måttan belåten. Då man nu knappt kan förklara letta såsom utgånget från ett plötsligt anfall af sjelfbekännande blygsamhet, kan det icke tolkas annorlunda än såsom resignation öfver att sjelf bli utställd till begapande, då man fick sin hatade kontrapart till olyckskamrat. Men olyckligtvis äro de represen.anter förde båda motsatta lägren, öfver hvilka De Unges Forbund svänger tuktoiset, icke till finnandes någonstädes i verkigheten, utan på sin höjd i ett politiskt sjukhus. TEATRON ETTER