dratvek L FRESENNSSREFSNREERTETENSIEEDAER Tidnpingsötversigt. Göteborgs Handelstidning fäster uppmärksamheten på ett missförhållande, son ur flera synpunkter synes förtjena att allvarligen beifras, nemligen den befattning länsstyrelsernas medlemmar taga med förvaltningen af enskilda banker och andra penning-inrättningar, hvilka enligt gällande författningar böra kontrolleras just af den myndighet, som dessa embetsmän tillhöra och icke sällan ensamma representera. Genom att åtaga sig dylika befattningar gifva embetsmän i denna ställning anledning till den anmärkning, att de åsidosätta skötandet af sina väl aflönade embeten i statens tjenst för handhafvandet af enskilda uppdreg, och På samma gäng göra de fullkomiigt illusorisk den trygghet, som den offentliga kontrollen öfver vissa penninge-institutioner är afsedd att bereda allmänheten. I en tid, då man från andra länder erfar hurt en slapp eller bristfällig offentlig köntroll öfver sådana finansiella etablissementer som banker, samt hypoteksoch försäkringsinrättningar kan leda till de mest fruktansvärda katastrofer, synes detta förhållande i hög grad förtjent af regeringens och representationens uppmärksamhet. Handelstidningens artikel i ämnet är af följande lydelse: Redan för en längre tid tillbaka emottogo vi en allvarligt och väl skriften uppsats, som innehöll åtskilliga betraktelser med anledning deraf, att landskamreraren i ett närbeläget län var tilllika verkställande direktör i residensstadens enskilda bank. Under afvaktan på närmare upplysningar, blef uppsatsen lagd åsido, men har nu åter fallit under våra ögon. Under tiden hafva erinringar blifvit gjorda derom, att landssekreteraren i ett annat län är verkställande direktör i en af det länets enskilda banker, anförande man, att landssekreteraren har sitt egentliga embetsrum i banken, der länets invånare hafva att söka honom, äfven då saken alls icke rör bankfrågor, varande detta förhållande så mycket mer anmärkDingsvärdt, som landsböfdingen i samma län föga eller intet befattar sig med sådana ärenden, som tillböra den egentliga administrationen, då ban dels fyra månader om året är riksdagsman, dels har komittuppdrag, samt slutligen har sin håg mera riktad åt andra håll. Det är alltså på landsBekreteraren de löpande ärendena, bland hvilka många af rättslig natur, hufvudsakligen hvila; men hans tid upptages till största delen af bankr. ärer. . Detta förhållande anses så mycket mer oriktigt, som dessa tjenstemän höra till de mest aflönade i landet, börande då också ett läns invånare kunna fordra, att de egna odeladt sin tid åt sina tjensteåligganden. Tillika anmärkes, att obehagliga kollisioner kunna häraf uppstå. En anmärkning, om ock än så befogad, mot embetsmannen, gör bankdirektören afvogt stämd mot låntagaren, och så får man hellre underkasta sig både tröjsmål och annan försumlighet. Detsamma gäller om landskamreraren, ehuru ans inkomster af embetet sällan äro jemförliga med landssekreterarens. Vi kunna ej finna annat än att dessa erinringar äro fullt befogade, och tro att den föreskrift, som förbjuder en embetsman att innehafva tvenne tjenster, är icke uppfyld,till sin mening, om saken ock kan formelt försvaras, när en embetsman har privata tjenster af den betydenhet, att de kunna anses fullt motsvara en statens ordinarie tjenst. Att statens embetsmän på samma gång innehafva aflönta platser såsom direktörer i banker eller hypoteksföreningar o. 8. v., måste alltså betraktas såsom missbruk, hvilka äro betänkligare i den mån embetena äro vigtiga. Och dit höra embetena inom länsstyrelserna, af hvilkas goda handhafvande länens invånares väl färd är i hög grad beroende. Det var då redan en betänklig sak, när man kunde, såsom fallet var i början af detta år, se både landshöfdingen och landssekreteraren (man talte ock om landskamreraren) uti ett län frånvarande från sina värf, så att länsstyrelsen lärer förvaltats af en landskanslist och en länsbokhällare. Men icke mindre betänkligt är det, då för dessa embetsmän deras statstjenster äro bisak, men privattjensterna hufvudsak. Landshöfdingarne borde aldrig, för såvidt de dervid något förmå, tillåta något sådant, och allraminst borde regeringen se igenom fingrarne dermed, allrahelst som länsstyrelserna hafva vig ålagda vissa kontroller öfver de enskilda banerna. I en tid, då starka rop höjas mot embetsmannaväsendet, och då man alltmer ifrågasätter indragningar af tjenster, borde embetsmännen sjelfve låta vara sig angeläget, att icke, genom vare sig obehöriga tjenstledigheter eller innehafvandet af extra tjenster, göra dessa rop alltmer berättigade. Ty kan en tjenst skötas under längre tider på förordnande af underordnade tjenstemän, eller kan den behandlas som en bisak, så finnes icke längre någon möjlighet att försvara, det en sådan tjenst hålles försedd med stora inkomster, endast och allenast för en innehafvares skull, hvilken lemnar densamma å sido. . 4 Man har, under yrkandet på tjensteindragninar, hufvudsakligen vändt sig mot chefsplatserna, framförallt landshöfdingar och biskopar, och detta har å andra sidan betraktats såsom ett stort bevis på okunnighet, enär dessa platser äro af allra största vigt. För vår del finna vi åter ropet mycket förklarligt, så länge vederbörande sjelfve i Abndfing Adegalägga att de betrakta tjensterna