STOCEHOLM den 16 Nov. Religionsfrihetstrågan. : Dissenterlagen och Högsta Domstolen. : un Vi ha i det föregående visat, huruledes regeringen, då hon nu företagit dissenterlagförslaget till behandling, icke hyser någon tvekan derom, att ju denna lag är en civillag och att riksdagen och K. M:t kunna deröfver besluta, utan kyrkomötets hörande. Riksdagen har i sin till K. M:t aflåtna skrifvelse i ämnet icke med ett ord antydt, att den ansåge förslaget böra behandlas äfven af kyrkomötet; den har endast förklarat, att den funnit de ifrågavarande lagförändringarne vara af behofvet påkallade och att den för sin del beslutit utfärdandet af en författning, så lydande som det ifrågavarande lagförslaget. Riksdagen lät, såsom man af förbandlingarne kan se, icke imponera på sig af justitiestatsministerns tvekan i afseende på några punkter och hans förklaring om omöjligheten att för denna sak särskildt sammankalla ett urtima kyrkomöte, såvida icke riksdagen uttryckligen begärde det. Hade kamrarnes majoriteter delat denna tvekan, så skulle de icke gjort sig besvär med att vidlyftigt diskutera och antaga ett förslag, som under de nämnda förutsättningarne skulle varit att betrakta såsom dödfödt. Riksdagen skulle då, eftersom de ifrågasatta lagförändringarne på ett så vigtigt område af densamma förklarades vara nödiga och af behofvet påkallade, utan tvifvel begärt inkallande af kyrkomötet. Kyrkomötet har också för sin del röjt samma upptattning. Hr O. B. Olsson väckte vid kyrkomötet motion derom, att ett förslag till lag om främmande kristna trosbekännare och deras religivnsöfning måtte af mötet petitionsvis till konungen inlemnas. Tillfälliga utskottet JZ 1 hemstälde i anledning häraf, att motionen icke måtte till någon mötets åtgärd föranleda, hufvudsakligen af det skäl, att mötet icke hade befogenhet att behandla en dylik fråga. Detta utskottsbetänkande blef at kyrkomötet godkändt. Vi komma nu till Högsta domstolen och det sätt, hvarpå den uttalat sig i ämnet. Domstolen utgjordes af justitieråden Dreijer, Rabe, Wretman, Carleson, Södergren, Iggeström och Alexanderson. Af dessa har en, nemligen justitierådet Iggeström, ansett lagförslaget böra vinna kunglig sanktion. Han yttrar nemligen: Ehura jag under förslagets granskning trott mig finna, att anmärkningar emot en eller annan af deruti förekommande bestämningar skulle kunna skäligen göras, har jag likväl, vid öfvervägande af dylika anmärkniogars mindre vigtiga beskaffenhet, samt i betraktande jemväl deraf, att förslaget, om det godkännes, synes mig icke böra föranleda värre svårigheter, än de som nu förhanden äro, utan fastmera tjena till undanrödjande af ätskilliga mest i ögonen fallande olägenheter utaf gällande stadganden, kommit till den öfvertygelse, att hvad emot förslaget förekomme, icke kunde vara af nog vigt att rättfärdiga ytterligare unpskof med en af onekligt behof åkallad lagreforms förande framåt; hvadan ifrågavarande lagförslag af mig lemnas utan särskilda erinringar. . De öfriga justitieråden upptogo visserligen, i enlighet med K. M:ts remiss, lagförslaget till granskning och gjorde mot detsamma anmärkningar, på grund af hvilka de atstyrkte kunglig sanktion. Men de företogo sig på samma gång att inför K. M:t uttala sig om betydelsen af 87 Regeringsformen och om nödvändigheten deraf, att förslag, sådana som det ifrågavarande, blefve understälda kyrkomötets bedömande, innan de af K. M:t företoges till behandling. Justitieråden Dreijer, Rabe och Alexanderson yttrade — efter det de mot förslaget gjort åtskilliga speciella anmärkningar — att de i öfrigt mot detsamma i vissa hänseendr.n hyste betänkligheter, som dock komma att förfalla, i händelse detsamma derutinnan lemnas utan anmärkning 21 allmänt kyrkomöte, hvars yttrande lärer af K. M:t, jemlikt 87 i Regeringsforr.en, infordras, derest K. M:t skulle vilja goakänna förslaget. Justitierådet Wretman framstälde också detaljanmärkningar mot förslaget, men förklarade till slut, att han, för att kunna stadga sitt omdöme i vissa af förslagets öfriga delar, behöft ega kännedom om det yttrande från kyrkomöte, som jemlikt 87 regeringsformen lärer böra inhemtas, derest K. M:t skulle vilja förslaget godkänna. Justitierådet Carleson instämde i den mening, att förslagets upphöjande till lag förutsötter kyrkomötets samtycke och tillade, att då tillämpligheten af de grundsatser, hvarpå de vigtigaste af de föreslagna Jagförändringarne hvila, väsentligen beror af kyrkorepresentationens ännu icke uttalade åsigt derom, måste högsta domstolens yttrande inskränka sig till hvad ur rättslig synpunkt kan mot förslaget anmärkas,. Såsom viredan anmärkt är detta just det enda som högsta lomstolen har att göra med afseende på till lensamma remitterade lagförslag, hvilken begränsning dock uti ifrågavarande fall icke lakttagits. Justitierådet Södergrens anförande innehåller en mycket vidlyftig deduktion, som går at på att visa, att säväl förordningarne af den 23 Okt. 1860 som det nu ifrågavarande lagförslaget ha karakteren af kyrkolag, och hvarmedelst han kommer derhän, att det för honom framstår såsom en klar nödvändighet att antaga, att förordningen den 23 Okt. 1860 i hela dess vidd är af beskaffenhet, att någon ändring deraf grundlagsenligt icke kan söras i annan ordning, än den för kyrkoags stiftande föreskrifna. Den derefter följande mycket klara och riktiga framställning, som ådagalägger, att i