STOCKHOLM den 10 Nov, : Utländningar, som tagit kännedom om vårt fkskoleväsende, såsom det framstår i bufW idstaden, håfva deröfver uttalat en oförstäld beundran. Vi ba nyss hört Henri Martins omdöme; en hans landsman, som för några år sedan en längre tid vistades i Sverge, hr Jules Nougaret, har tillsändt oss en i Paris af. honom utgifven skrift om den svenska folkundervisningen, som han egnar det amplaste erkännande. Emellertid, hvad desse och andre främlingar så vackert skildrat och framhållit till efterföljd, det utgör i sjelfva verket blott undantag från regeln, några få ljuspunkter på en i det hela rätt mörk tafla. Att så är, bevisas dvedersägligt af aktstycken, som ej lära kunna misstänkas för partiskhet mot folkundervisningens nuvarande Tiktning och skick, nemligen folkskoleinspektörernes berättelser. Hvad man af dem inhemtar rörande det allraförsta och nödvändigaste af den kunskap, folkskolan skulle meddela, nemligen innanläsnings-färdigheten, tillåter ej någon, som ej vill hysa illusioner eller för något ändamål slå blå dunster i andra3 ögon, att betvifla, att vi ännu i det Stora hela befinna oss mycket fjerran från det mål, som utstakades af 1842 års folkskolestadga. Om derför folkbildningens kraftiga befrämjande utgör ett hufvudstycke i alla verkligt liberales program, så borde väl det, kunde man tycka, ej väcka någon svårare anstöt å den konservativa sidan, såvida man ej der skulle hysa fruktan för stigande aPE lysning. Men äfven häruti äro de frisinnade sträfvandena till förargelse! At frågan om folkskolans ställning och betydelse inom samhället har biskopen i LinköPings stift, teol. doktorn och kommendören m, m., hr E. G. Bring, täckts egna några enkla betfaktelser i det tal, hvarmed han i sistlidne September månad invigde Linköpings folkskolelärare-seminarii nya lärohus. Sist utkomna häftet af den Tidning för Folkskolan, som med understöd af statsmedel utgifves af seminarii-föreståndaren dersammastädes, hr Chr. L. Anjou, meddelar fullständigt detta tal eller, kanske bättre sagdt, denna allokution, i hvilken talaren, som Högtidligen nämner sig i första person pluralis, bestraffar nutidens förderfliga villomeningar om folkskolans uppgift. Dessa förvillelser utgå från den demokratiska tidsanda, hvilken — enligt hr biskopens sorgbundna trosbekännelse— för närvarande synes på alla områden vinna ett alltmera obestridt herravälde. För dem, som ännu tilläfventyrs erinra sig Svensk Kyrkotidniog,, lär det ej vara obekant, att nuvarande biskopen i Linköpings stift besitter en viss retorisk styrka i polemiken. . Likaledes torde det vara kändt, att till denna polemiks nättaste konstgrepp hörer, hvad ordspråket kallar, att måla hin på väggen, för att få piska honom. Vi skola ej taga förtret af denna älskvärda pia fraus, använd såsom nödvärn mot en lika ond som demokratisk tid — Gud gifve blott, att hon vore den enda inom kyrkan! — men vi nödgas dock klandrande anmärka, att hon ej blott icke förnekar sig i det föreliggande talet, utan tvärtom der spelar en alltför stor roll. Talaren påbördar mnemligen först och främst demokratismen den åsigten, att folket utgöres egentligen blott af de i de materiella yrkena med handkraft omedelbart arbetande klasserna, medan öfriga klasser äro blott parasiter i samhället,. Denna hr bis-opens anklagelse mot den demokratiska riktningen faller och krossas under tyngden af sin egen sanningslösa öfverdrift. et är visserligen sannt och, enligt vårt sätt att se, alls icke att beklaga, att t. ex. biskopsembetena nomera temligen allmänt betraktas såsom utväxter på samhällskroppen, och det kan lyckligtvis ej förnekas, att öfvertygelsen om åtskilliga andra befattningars um bärlighet växer med hvarje dag. Men att derför låta demokratien till kroppsarbetarnes klass inskränka begreppet om folket, det är att nog handlöst karrikera, hvad man förmodligen saknar utväg att med skäl bekär pa. Ej mindre ogrundade äro de påståendena, att den så kallade demokratismen i folkskolan, rätt ordnad, ser källan till all välfärd, både i yttre måtto och i inre, samt att den betraktar de högre läroverken såsom i sjelf. va verket öfverflödigan Det är ingen stor konst att nedgöra sådana åsigter, men icke heller någon stor ära att uppdikta dem, blott för att få in -effigie. bränna deras förmente upphofsmän. Öss synes, att både undervisningsfrågans stora betydelse och det tillfälles högtidlighet, då talet hölls, slutande med bön och åkallan till den Högste, borde: ha föresbygt förvrängningar, som ej ens i ett häftigt ordskiftes trångmål äro ursäktliga. Men, lemnom denna tendensteckning af demokratiens syften i fråga om folkbildningen, som hr biskopen med så lätt hand utkastat, för att ett ögonblick betrakta, hur dei verklighetep taga sig ut. Är det månne någonting att undra på, om framstegsmännen i vårt land äro bekymrade öfver folkbildningens nuvarande tillstånd? Det borde Knappt vara nödigt att påminna om den skarpa belysning, hvari det på allra sista tiden tramträdt i berättelserna om den vidskepliga tilllit, hvarmed en mängd emigrantagenters rg terligt befängda historier om Amerika blifvit af stora skaror omfattade. Det är ej genom att fortsätta det nu herrskande systemet, som åt en förfäande katekesutanläsring upplåter största delen af undervisningstiden ifolkskolan, man utvecklar den förståndsmognad och meddelar de faktiska kunskaper om naturen och menniskoverlden, hvilka behöfvas, för att massan må kunna värna sig sjelf mot villoandar, sådana som de ur emigrantskojets historia sorgligt bekanta. Hade folkskol 3 a ÄRA LR MB ds FR FR OD KA ARE