organ, alls icke är dessa kandidater benägen, utan i stället har sina tankar fästade på Laurier, Gent, Brisson och Arago. Den sistnämndes val i åttonde kretsen anses nu så godt som afgjordt. i Som prof på tonen och andan i de valProgram som nu fylla paristidningarnas spalter, skola vi meddela två, det ena af Arago, det andra af Rochefort. Aragos, till valmännen i den åttonde kretsen, är af följande lydelse: j Medborgare, valmän! Trosbekännelser äro alltför ofta endast vackra ord, efter valen snart glömda, och jag tror för öfrigt, att det nuvarande ögonblicket fordrar af en kandidat till lagstiftande kåren allvarsammare Tarantier än ett parlamentariskt program. ; Jag skall derför inskränka mig till att angifva de väsentliga punkterna i det demokratiska programmet, såsom jag uppfattar det: terfordrande af alla friheter som man fråntagit oss, af alla utan undantag, polifiska såväl som kommunala; t Ansvarigbet för alla maktens representanter, för alla, teras befattningar, titlar och namn må vara hviJka som helst; n genomgripande reform af de stående armåernas gystem ; Kostnadsfri, obligatorisk och icke-kyrklig folkunf.ervisning; me Kyrkans och statens fullständiga åtskiljande; Samvetsgrann redlighet och sträng sparsamhet i hushållningen med statens medel; Borttagande af de skatter, som tynga på de fattigaste medborgarne. ch sedan jag sagt detta, tillägger jag: Jag är densamme som jag var den 24 Februari 1848, densamme som jag var då jag i Lyon tjenstgjorde som provisoriska styrelsens kommissarie, densamme som jag var i den konstituerande och den lagstiftande församlingen, densamme som jag var den 2 December 1851. Om mina förflutna handlingar, som ständigt stått i öfverersstämmelse med demokratiens sanna grundsats, nu skulle skänka mig hedern att erhålla edra röster, kunnen I vara förvissade om att erhålla en representant som är beredd på alla händelser och färdig att uppfylla alla pligter. Emanuel Arago, E f. d. folkrepresentant. De radikala komitberna i första kretsen hade till Rochefort aflåtit en skrifvelse, hvari de framlögga sina fordringar af den nye representanten för kretsen. Härpå svarar Rochefort: Medborgare! Det program som I framläggen för mig är republikanarnas af 92. Jag har dermed sagt Eder, att, jag oinskränkt antager det och att jag vid verkställandet endast skall ytterligare accentuera det. Ty den deputerades mission i våra dagar är ej blott att återfordra våra rättigheter, utan äfven att med alla kända medel återtaga dem. Hittills ha alla löften som man gjort oss slutat med förräXerier. Alla friheter man oktrojerat oss ha förvandlats till snaror. Då despoterna känna en så oförklarlig lust att krossa eller förfäa folken, är det tid att, ej med ord, men med handling, visa : org att det är med någon fara förenadt att göra et. Med de blodiga scener för ögat, hvartill arbetarnas klagomål nästan Tod gifva anledning, kunna vi omöjligt underlåta att söka tränga till roten af det Onda. Att döda är ej att svara, och den ena hälften af Frankrike kan ej oupphörligt göra insamlingar för att anskaffa medel att begrafva den andra. t Regeringen söker ge sina vapen så stor fulländning som möjligt. Görom detsamma med våra, — våra, hvilka ej sprida sorg bland familjerna och ej kasta ut faderoch moderlösa på gatan. Våra vapen äro: Den individuella friheten ; Drägliga lagar, som ej skicka en medborgare som är en minister, misshaglig att dö i Cayenne eller Charenton; Ansvarighet för alla förbrytare, de må vara embetsmän eller icke; Afgiftsfri undervisning, indragande af skandalösa löner, rättigheten att samlas i en sai och uttala sin mening i ep tidning, med ett ord, hela arsenalen af dessa oundgäng! iga friheter, som göra att de. som ega dem äro menniskor och de som ej ega dem äro djur. Edert program, medborgare valmän, är således mitt, från första ordet till det sista. I erbjuden mig äran att fordra dess verkställande. Jag mottager med glädje denna ära och tror mig älven j M kunna, säga det, denna fara. g Henri Rochefort, A Revolutionär Och socialistisk kandidat. I h Från Compicgne förspörjes emellertid in-s! genting som häntyder på att man ämnarh med några kloka eftergifter, medan tid ännu a är, besvärja den kommande stormen. Tvärtsi om saknas ej tecken att man ämnar lemna! den nuvarande vacklande får-gå-politiken enn dast för att afgjordt beträda den reaktionära si vägen. Som ett sådant och särdeles karak-h: teristiskt tecken för stämningen i de högsta si kretsarne betraktas en artikel i Peuple Frantais af kejsarens gunstling, Clement Duverpois.d Man kan, heter det der, omöjligt af kejsaren fi begära att han ångerfull skall slå sig för sitt er bröst, be om förlåtelse för det förflutna ochd förneka den majoritet, som lånat honom sitt I v stöd. Kejsardömet behöfver visst ej förIn tvifia, menar Duvernois, men endast under la det vilkor att det ej afväpnaty-att den kon-m servativa armen ej upplöser sig, att regerin0! gen är liberal, utan att vara svag. Men fö om man, heter det vidare, ger alla tygel-)ki lösheter fritt lopp och på samma gång för-) fö nekar sina vänner, om man tillåter den re-m volutionära armen att rusta och organisera I m sig och på samma gång sprider förvirring i hi den guvernementala armens leder, om friheti ten får utseende, ej af ett system, utan af en hi svagheten aftvungen eftergift, om man för-m satte -prefekterna i oro derigenom att man dc uppoffrade ett antal af dem åt en konstgjord ce allmän opinion, om man förkunnade märerna, oc att regeringen afstode från sin rätt att ut-p nämna dem, om man läte afskaffandet af den Pp 75 art. (om embetsmännens oansvarighet) på sväfva som ett Damoclessvärd öfver alla bi myndigheters hufvud, om man syntes skämfo mas för de val, som sändt den majoritet, ke hvarmed man måste regera, om det slutligen na såge ut som om man fruktade för pressen — vi då vore visserligen fara, och allvarsam fara br för handen. oc Regeringen i Maarid räknar humera, sedan Topete defini: afgått, blott en enda mnnionistisk nedlem, och denne är Serrano, regencn sjelf. Den nye utrikesministern, Martos, är demokrat, medan Figuerola, finansministern, som bekant, är en af progressisternas koryfeer. Då unionisterna i följd häraf inom cortes intaga en bestämdare hållning än nåonsin, har regeringen, för att kunna genomrifva sin tronkandidats val, gått i författning om att genom besättande af de lediga representantplatserna skaffa sig nya anhängare, och cortes sammanträden ha för dessa be-ta arbetningar blifvit uppskjutna ö SA PE JF a AE ÄRE ir SO et Rat CL Å ft RÖ AKTE EA TA 0 LR ANM UR sas