afstånd föremål som man tror sig komma till om ett ögonblick. Och det ljus som skiner öfver denna sagonatur upphör ju ej att lysa. Vi äro nu der, hvarest det för några få månader sedan var en enda natt, men der det nu är en enda dag. Samlade på däcket gå passagerarne i väntan på midnattssolen. Det har sagts, att hvilka föreställningar man än för med sig, de dunsta bort i sjelfva synens naturmakt. Och det är sant. Den simmande eldkulan har knappt glidit upp öfver horisonten, der hon blott ett ögonblick varit förebådad, förrän himmel, fjell och haf förvandlas. Sjelf kan hon stundtals ses med blotta ögat. Det står ingen hindrande strålglans omkring henne, all glöd är inom hennes omkrets, men denna är också mycket större än man är van att tänka sig henne om dagen, ja, så stor att man i början betages deraf, och länge af ingenting annat. Slutligen vinner färgen, som är en rödglödande meteor, hvilken man vore frestad att tro skulle smälta i millioner stycken och bitar, om icke synens lugna höghet, färgernas harmoniprakt på den himmel, hvari hon majestätiskt skrider fram, gåfve ett intryck af frid, full och förklarad frid. När en melntapp glider fram öfver klotet, blir det strax genombrändt och mörkrödare, och man tycker sig se fjell och landskap afteckna sig på solen. Men när en molntapp glider ini morgonrodnaden, tändas blott kanterna, som göras hviteller rödlödande, medan det inre håller färg och derigenom höjer allt kringliggande. Ty himlen står i alla färgskiftningar, från den starkaste blodröda öfver fjellen till luftens hvitgå indifferenta färgton, men detta så att du på intet ställe kan sätta ens så mycket som en synålsspets in och säga: här går den ena färgen öfver i den andra. Om denna syn stode stilla kunde man måhända en gång bli mätt derpå. Men hon skiftar oupphörligt: än är solen mera violett, än mera gulröd, än öfverdragen med en slöja af grönt, än åter glänsande af hvitt, men alltid varm, röd bakom sina vexlande slöjor. Nu glider en molntapp in, nu glödgas han, nu åter ut, nu hel blank solbrand, nu åter en liten lång molnstrimma, som darrar, brinner och glider undan. Och den omgifvande himlen skiftar på samma gång i alla färgnyanser, som Han befunne sig i dallring och molnen derpå brännas starkare i kanterna, hvitna eller mörkna i det inre, allteftersom de förtunnas eller förtätas, allteftersom de komma i de blå, hvita lagren eller i de röda, violetta. Skådespelet är så beständigt arte att jag sett gammalt folk på stället betrakta det med samma oaflåtliga uppmärksamhet som vi. (Forts.)