Finland. Redan förut hafva dessa såranc påminnelser blifvit bemötta af den finsk ressen, men tidningen Uusi Suometar inn höll nyligen en artikel i detta ämne, hålle i så varma och värdiga ordalag, att de sko finna genklang äfven på denna sidan Östel sjön. Artikeln lyder, enligt Helsingfors Dag blad, sålunda: Vi ha offentliggjort de statistiska dat hvilka utvisa dödsengelns skörd under d sista förfärliga hungersåret 1868. En ti änvger större dödsnummer än under vanlig år och sex gånger större dödlighet bland pe soner i sina kraftfullaste dagar än vanligt samma åldersklass! — i medeltal för hel landet hvarje 13:de person afliden och hva 9:de i en det härader! — dessa fakta bevis att om äfven någon klagan stundom trängd utom våra egna gränsor, den var orsakad a bittraste nöd och ivgalunda af lättsinnt Tryggt kunna vi säga, att icke ens tionde delen af den nöd som i verkligheten herr skat, hörts eller synts utom de nödlidande närmaste grannskap. Mycket löst folk ha visserligen strukit omkring, en del har tvif. velsutan vandrat äfven längre bort, betunga norska lappmarken eller legat närbelägna ry. ska provinser och isynnerhet Petersburg til last. Men det jemförelsevis största antale nödlidande har stannat qvar i sina hemtrakter för att lida eller dö och den ojemförligt mest betydande delen af understödet ha kommit från regeringen och enskilda i vår eget land. Då vi säga allt detta, ha vi icke glömt att den kristliga kärleken från mångahåll äfven utom Finland försökte medverka till nödens lindrande. Vi ihågkomma särskildt, att i Ryssland samlades många bidrag och vi hafva ej ens ett ögonblick tviflat att de icke skulle ha utgått ur en oförstäld medkänsla förj en lidande nästa, ty det är väl bekant att utöfvandet af gifmildhet utgör en bland ryska folkets vackraste sidor. Men omständigheter -ha kommit i dagen, hvilka tvinga oss att påpeka, att äfven tacksamheten har en gräns och att vi ännu icke, liksom Esau, sålt vårt menniskovärde för priset af en ärtsoppa. Det finnes nemligen menniskor, hvilka tro sig fullända barmhertighetsverk genom att bittida och sent påminna, huru de underhållit och spisat oss, hvadan de anse det vara en enkel pligt å vår sida att af erkänsla gifva till pris hvad som är oss dyrbarast — dyrbarare än lif och hjerteblod — vår ställning som en nation. I hvad mån dessa herrar ha deltagit i hjelpen, veta vi ej; men vi känna ingen annan utväg, än att de sjelfva må uppge sin fordran, då vi hoppas att finska folket skall försöka återgälda den intill sista fyrken. Vare fjerran ifrån oss tron, att de gåfvor, som tillsändes oss från Ryssland, öfverhufvudtaget skulle varit afsedda att som en förgiftad föda sprida död och förderf i finska nationens innersta. Men säkert är, att vi hittills aldrig hört, att mani något civiliseradt land skulle hafva för sed, att begagna utöfvade kärleksverk som ett politiskt stridsvapen till ständiga kränkningar mot den man understödt. Vi hade fördenskull väntat, att det sätt, hvarpå ryska tidningen Golos ständigt uppträder emot finska folket, i bladets eget land skulle uppväckt en storm af ovilja. Detta har oss veterligen dock icke inträffat. Men en lärdom bör i följd häraf inskärpas djupt i hvarje fiones hjerta. Vi få framdeles icke i någon händelse emottaga främmande hjelpsändningar, om vi, utan att såra den kristliga menniskokärleken, kunna undvika det. Beslutet kan kännas hårdt, ty vi veta icke huru tungt Gud i kommande tider kan pröfva oss. Men detta beslut är likväl oundvikligt; det är redan tid, att vi veta hvad vår frid tillhör. Och i sanning ett eller annat hundratal från döden räddade personer ersätter icke förlusten af vårt anseende som nation, måbända vår sjelfständighet som sådan. För dessa dyrbara fördelar uppoffra menniskor i krig sitt lif och blod. Men finska folket har nog fått vänja sig vid en annan strid, kampen mot hungersnöd och brist. Om förhållandena så fordra, kunna vi förvisso skåda hvarje död i ögat. Och må vi derjemte ihågkomma, att vi lärt oss icke allenast att dö med ära, utan äfven att sålunda segra. Må viihågkomma, att hädanefter för oss icke gifves något tredje vilkor, och låtom oss derefter ordna våra förhållanden. Låtom oss liksom en landstigen krigshär, hvilken uppbrännt skeppen bakom sig, för att ej ens kunna tänka på flykt, försöka att ställa våra lefnadsvilkor, vårt lefnadssätt, hela vår tillvaro på sådan grund, att vi med egna krafter kunna letva och komma till rätla i detta land, utan att begära och utan att emottaga någons hjelp. Nu, under bättre tider, bör denna grundval byggas; ty när svåra tider komma är det för sent, om icke. grunden förut är lagd. Låtom oss derför ständigt lefva i det medvetande att ett nytt 1867—1868 närsomhelst kan inträffa. Beredom oss hvarje stund att emcttaga denna stränga gäst. Och om vi försummat förberedelserna och hungersnöden plötsligen öfverraskar oss, så låtom Oss dö manligt, utan att uppgifva ett enda ord af klagan. Ty kommande slägtens lycka, lif och frihet beror derpå, att vi öfverlemna oss blott i Gud allsmäktigs beskydd och icke i sjelfviska menniskors händer. APS Profskjutningarne vid Finspong. fTalagram till Aftaonhladaot Y