Om de särskilda ångbåtsbolagen från Sverge, Danmark och dit upp öfverenskomme om en nedsättning för långfararna i förhållande till resans längd och så att man på vägen kunde stiga af och färdas vidare efter eget behag, skulle det otvifvelaktigt vara till deras egen fördel, ty det kan ej slå felt att denna sommarroute inom någon tid är en af de mest befarna i norden. Det kan ej slå felt, ty lika visst som nordbon älskar nordisk poesi och saga, måste han älska att se en natur som sätter musik till Eddans största dikter eller sagans starkaste handling. Längtan efter att upptaga sådana naturintryck är nedlagd hos hvar nordbo, han må bygga vid hafvet eller mellan bergen 1). Straxt sedan man seglat ut genominloppet till Namsos, som hör till de skönaste i vårt land, der det bugtar sig fram mellan furubevuxna fjell och utskjutande uddar, och man kort derefter lemnat Throndhjems amt, förändras äfven naturen. Den större trädväxten flyr in i de bättre skyddade fjordarna, der ej hafsstormarne kunna bryta henne och der menniskorna ej fullt. så lätt komma åt att härja henne. Ty att det en gång längs hela kusten fanns stora skogar, är utan allt tvifvel, liksom att hafsstormarne drogo försorg om att taga den återstod som menniskorna lemnade. Det gräsbälte som sträcker sig ända upp i det öfversta af Finmarken är det frodigaste jag sett. Det står tätt sor håren på en ren, vackert grönt och saftigt at det salta hafvet, som öfverstänker det, ofta bokstafligt, alltid genom luften som mellarman. Boskapsskötseln är en så vigtig faktor i nordländningens lif, att till och med ett godt fiske ej kan lifnära honom när regnet ett år hindrat honom att få det ständigt frodiga gräset under tak. Detta förhållande är glädjande, ty ett folk som endast hemtar sin näring ur hafvet får för mycket af dess ostadighet, medan jorden binder sinnet till trohet och ordning. Fjellen bli redan vid Helgeland väldigare och mera skilda från hvarandra, så att de redan här börja stå ensamme i hafvet. Fjellen ha ofta ett eget slags mossbeklädnad, som dels grågrön, dels brunröd breder sig öfver dem och som, när det öfriga landskapet ger kraftiga kontraster, kan i solbelysningen framkalla så nya färgeffekter, att en målare måste känna det som en musik affrämmande melodier, och kunde — med förmåga att fånga dem — framlocka en samlad effekt af hänryckande skönhet. Man reser här förbi ett par historiska ställen, bland dem det der Hårek af Tjotta bodde. Det skjuter i hafvet som ett långskepp, som just glider ned i vattnet; omkretsen är vid och stor2). Ejderflockarne som simma, måsarna som skrika, Nordlandsbåtarne som lägga till, jakterna med sitt stora råsegel som man öfverallt möter, och sundets lagom stora bredd, med den beständiga bakgrunden af stora fjell göra det slutligen hemmavant, nästan förtroligt; så fullkomligt svarar det ena mot det andra, och så starkt är det tillika. Det eröfrar och håller fast. Men det är blott en invigning till den stund då Lofotfjellen börja blåna. Jag vet ej hvilketdera är herrligast, antingen att ha dem i fjerran som en enda djupblå mur med tusende torn på — öfver den ofantliga jättestuga, i hvilken vi nu summit in: sjelfva Vestfjordens golf, i solskensdagar skimrande så långt du ser, men också ofta afstängdt af hägringar, som ställa fjellkedjor på hufvudet framför och bakom dig, ständigt skiftande, medan hvalar leka, fåglar skrika och slå ned, eller att komma dem nära och se muren öppna sig, hvar spets bli ett fjell för sig, det ena alltid vildare än det andra, och detta i en enda linie, så långt du, äfven med den bästa kikare, kan se. är man prisar Romsdal med Troldtinderne, Vengatinderne, Hornet 0. s. v., vill jag strax lägga till: Lofoten ger dessa fjelltoppar flera hundra gånger efter hvarandra, eller, rättare sagdt: det fjellpanorama som ses vid Molde fortfar häruppe, till och med när man färdas med den snabbaste ångbåt, i hela dygn. Men fjellformerna äro så sönderslitna, att ingen bild i min själ från mytologiens eller bibelns eller dramats krets räcker till för att rätt uttrycka den förstenade rörelse jag hade för mina ögon, den hotande jätteordningen, den lugna skräcken, den tusentandade mångfalden i denna enda gjutning af sten. Man kan i första ögonblicket, måhända första dagen, värja sig och försöka hålla det på skönhetens afstånd, men här det dag efter dag fortfar och lika stort, antingen man färdas dit eller derifrån,j så känner man slutligen i denna döda natur en spänning som midt i en lefvande handling. : Detta ha äfven de känt, som en gång diktat och de som nu på stället förtälja de stora : sägner som sväfva öfver dessa ställen och der . fjellen antaga dramatiskt lif, uppträda som i jättar och jättemöar, riddare och jungfrur. ! Det storartade deri blir ännu större genom l! det oöfverskådliga afståndet mellan de handlande personerna i detta stendrama. De som segla och drömma och dikta häruppe betrakta nemligen mil som vi spatserturer, och i den rena luften ses äfven på elfva,ja tretton mils! 1 1) Nordiska konstnärer måste framförallt draga dit upp, icke blott landskapsmålare, som här finna stoff de eljest aldrig kunna öfverkomma, icke blott historieoch genremålare, som här