Nordiska konstnärer måste framförallt draga dit upp, icke blott landskapsmålare, som här finna stoff de eljest aldrig kunna öfverkomma, icke blott historieoch genremålare, som här skola påträffa ett lif så starkt, så mångfaldigt och så föga kändt, och påträffa det under förhållanden som lika lätt låna sig till en historisk uppfattning som till en nutidsscen af gride och glad verkan; utan äfven konstnärer af hvarje art, så visst som alla behöfva höja sina intryck och derigenom sina anlag, skaffa sig stora syner, hvari det är nordisk form och färg och som ha fäste i våra förstå fantasier öfver folksagor, gudalära och historia. Musiker, sångare och skådespelare ha dessutom tillfälle att i de nordländska städerna (Tromsö, Hammerfest, Vadsö) förtjena tillbaka en del af sina reseutgifter. Men det rådet må då följa med, att icke hvem som helst må erbjuda sig; man har i dessa samma städer ej en vanlig esmåstadspublik för sig, då man här uppe på landet och i städerna träffar på en beläsenhet och bildning vid hvilken man först studsar, men som man sedermera finner fullkomligt motsvara de fordringar, som det ensliga lifvet i en stor natur gör på själar, som äro uppfostrade af faror, försakelser och hänryckande syner och som nästan alla ha gästat utlandet, ika mycket af fri längtan, som emedan största delen af befolkningen utgöres af handlande eller sjömän. Jag var denna gång på alla de tre gårdar der de tre höfdingarne för resningen mot Olof den Helige bodde. Sedermera besökte jag sjelfva Stiklestad i Värdalen, der de förde sina skaror fram mot den store kungen, som der stupade, Starkare har intet historiskt minne rört mig. Men vid anblicken af det sällsamma landskap, som här storartadt öppnar sig och som var detsamma Olof och hans trofasta följe sågo, då de efter lång frånvaro kommo öfver fjellen och jublade mot hemmet, hvilket här i sanning också är värdt att falla för, erinrade jag mig ovilkorligt Bjarkö längst PP i Lofoten, der Thorer Hunds stora gård omslutes af fjell, sönderslitna, men höga som hans själ, samt af hafvet, som på två sidor gat inlopp och hamn åt räfvens håla med de två utgångarna; — erinrade jag mig Tjotta på Halogaland, der den gmidige Hårek i tysthet timrat den plan, som i tidens fullbordan gick af stapeln och bar hoDom till Stiklestad, men hvarken honom sjelf till jarläömå eller hans ätt till tronen; mindes jag Egge i Thröndelagen, hvilket såg ut som en sadel lagd öfver landskapets breda, tåliga rygg och som Kolf Arneson red; ban kunde också draga tygeln åt hvilken sida hen ville, länge villrådig om hvart, men slutligen v.1 StikJestad mot kungen, mot sina fyra bröder! Alla dessa stora hem hade gifvit hvar och en af dem karakter. Man kan vara viss på, att de vid Sticklestad hade sina hem för ögat der de höggo sig fram; ty att släppa taget här var att släppa taget der. De ävcelystna stormännen kände midt i hämnden, midt i förhoppningen och ångesten syner dyka upp från deras barndoms lekplatser, från deras fäders ättehögar; de sågo plötsligt högsätet i salen, de hörde en bembygdston anslås, och i denna reste sig åter könturerna af hemfjöllen,