Bellmansdagen. Det var icke utan en viss hjertklappning jag i går anträdde färden till Djurgården Jag fruktade nemligen att publiken glör skaldekungen för Danmarks kung. Men så var det lyckligtvis icke, eller också var det en stor lycka för Bellmans minne, att den granna ståten pa morgonen reste till Gripsholm. Alltnog, Bellman stod der som vanligt bekransad 1 midten af ett brokigt folklif, och dessa toner, som aldrig dö, gåfvo g i lundarna. Den festligheten kom som 3 fögt i den qvalmiga atmosferen. Visst hade de i denna verlden regerande kungarne beröfvat skaldekonungen gardesmusiken, som annars brukar blåsa sina horn bakom bysten, men Bellmans vänner hade ska musik i stället, och någon sa märktes icke af dem som af stundens högtidlighet försattes i den rätta glada stämningen. Blott en och annan tittade upp i backen bredvid Bellmansro och anmärkte, att man varit van vid två musikkårer den 26 Juli, men anmärkningarne dogo bort, då man såg hur damerna istället slogo sig ned vid notställarne och spelade med ögonen. Och så kom Bricollisternas såvgarskara, manstarkare än vanligt, liksom ville de med sina rösters välljud gifva ersättning för den förlorade gardesmusiken. Ja, dagen var festlig och sjelfva ekarne, som länge stått bruna och ödelagda af maskar, hade klädt sig i ny grönska. Lysande toiletter och präktiga ekipager sågos icke många, men desto mera ljus i deras blickar, som glada tumlade om på gräsmattan. Och när skymningen sänkte sig ner, tändes de brokiga lyktorna på Bellmansro, som låg der som en fantasiskapelse och lyste bjert mot den mörka bakgriwaden. . . Just som jag stod der och lät ögat irra öfver den poetiska taflan, blef det plötsligt ljust igen, men bysten försvann liksom under ett täckelse. I inbillningen säg jag de scener somuppfördes här för jemt fyratio ar gedan, då bysten aftäcktes, Ja, fyra decennier ha försvunnit sedandess. Det var den 26 Juli 1829 och nu skrifva vi 69. En berättare, som I verkligheten var med